1997 släppte David Coverdale en liveskiva där han tillsammans med dåvarande gitarristen Adrian Vandenberg spelade ett akustiskt set för japanska skivbolagsdirektörer och lyckliga utvalda fans. Inspelningarna från den kvällen släpptes sedermera som Starkers in Tokyo och det är en skiva som jag, då och då faktiskt återvänder till. Det är också i det här avskalade formatet som dagens Whitesnake borde klä sig i, och inte i den bombastiska 1987-metal utstyrseln som bandet envisar sig vid att försöka fylla. Det fallerar katastrofalt.

Inleder konserten gör Best Years från senaste studioskapelsen Good to be bad och i och med det lägger man direkt nivån på spelningen. Redan efter några minuter suckar jag och tittar på min stolsgranne Danger Avenue-Thomas för att sedermera beklaga mig över Davids horribla skrikande. Den väntade örfilen uteblir och döm min förvåning när Thomas, ett enormt stort Whitesnake-fan, instämmer i mina ord. Så fortsätter det under stora delar av konserten. Vi beklagar oss, går på toaletten och köper öl utan att bry oss om det vi missar.

Någonstans innan det att gitarristerna Doug Aldrich och Reb Beach får tillgång till hela scenutrymmet i strax över tio minuter så summerar Thomas kvällen på ett alldeles utmärkt sätt genom att säga något i stil med:

Jarno, jag känner mig lurad. När man går och ser Whitesnake så ska det vara som det bästa sex man haft. Det ska inkludera förspel och uppskattning, samtidigt som det är till mig David ska rikta uppmärksamheten. Nu känner jag mig lurad och utnyttjad bland tusen andra one-night-stands. Jag är värd mer än så.

Det är exakt den känslan jag får när jag sitter på ena långsidan och ser över mot scenen. Det är som att herr Coverdale inte bryr sig om att hans röstresurser inte längre räcker för att ta de höga tonerna. Istället blir det ett hemskt skrikande, nästan, hela konserten igenom. Det är när man saktar ner, stoppar de skrikande heavy metal-gitarrerna, gömmer de stora trummorna och plockar fram den akustiska gitarren som konserten blixtrar till. Det är när Coverdale tar sångerna till hjärtat, accepterar sin röst och tar sig an The deeper the love, Ain’t gonna cry no more och Deep Purples underbara Soldier of fortune som Coverdale bevisar oss att han inte slängt bort världens bästa rockröst.

Det blir istället alldeles för uppenbart att detta förmodligen är det sista vi får se av den numera 57-årige cock rock-guden. Han är förmodligen trött efter 30+ år i branschen, men jag skulle mer än gärna betala 485 kronor för att se en ny uppdaterad version av Starkers in Tokyo. För något mer av den här kalkonartade farsen är i alla fall inte jag inte intresserad av.