Arkiv: 2009

Hinner inte blogga så mycket just nu så jag kör en snabbis och bjuder på en av mina favoritlåtar från 2009.

The Weird Lord Slough Feg (sedan 2005 enbart Slough Feg) är ett i raden av otroligt underskattade amerikanska heavy metal-band. Låten nedan är tagen från bandets senaste släpp Ape Uprising! och är fantastisk låt som borde tilltala alla som gillar Iron Maiden. Låten nedan låter inte helt olikt något som skulle kunna komma från Manilla Road.

Slough Feg – Simian Manifesto

httpv://www.youtube.com/watch?v=wlKITQaFPQA

Fick tidigare idag veta, via Facebook (ett fantastiskt redskap för dylika ändamål), att svenska The Crown återförenats under det gamla namnet. Det som var Dobermann är, med ett undantag, numera The Crown.

Ut med Andreas Bergh (ex-Deathstars). In med Jonas Stålhammar (ex-God Macabre, upptäck!).

Nytt album är enligt den officiella hemsidan redan inspelat. Utöver denna informationen finns det två ljudklipp att ladda ner eller att lyssna på hos Blabbermouth.

Låter mycket intressant vill jag påstå! Är bandet i närheten av vad det presterade i och med de två dödsmetallklassikerna i Hell is here! och Deathrace king så kommer jag att dyrka.

Andra bloggar om: , , ,

När jag i lördags satt på ett fik och väntade på att min flickvän skulle komma med det beställda kaffet så spelades Johnny Cashs version av Trent Reznors Hurt mitt bland all rockabilly och 50-talsmusik. För stressade lattemammor, bakfulla konststudenter och nykära tonåringar på sin första dejt väljer man alltså att spela upp en låt som innehåller så mycket självömkan, depression och övergivenhet att åtminstone någon mer än jag borde stannat upp och reflekterat kring musikvalet.

Hur som helst väljer man att spela en låt som ursprungligen avslutar Nine Inch Nails skiva The Downward Spiral. En skiva som handlar om en mans själsliga förfall och där Hurt symboliserar dennes slutliga självmord. Johnny Cash spelade in sin egen version av låten till American IV: The Man Comes Around, den sista skiva som släpptes i hans namn då han fortfarande levde. Till Anthony Decurits på tidningen Rolling Stone har Cash sagt följande om Hurt:

When I heard that song, I thought, ‘That sounds like something I could’ve written in the Sixties,’ Cash said about the original version. ‘There’s more heart and soul and pain in that song than any that’s come along in a long time. I love it.’

Så när Johnny Cash spelar in den här låten är det förmodligen inte många som riktigt inser vad som faktiskt är på väg att hända. Inte ens Trent Reznor, som tidigt får höra låten, anar vad som komma skall. Jag själv brydde mig inte mycket om låten första gången jag hörde den efter det att en kompis skickat en mp3-fil över IRC.

Men så kom videon. Låten var inte längre Trent Reznors. Mark Romanek hade med hjälp av Johnny Cash och hans liv tagit över låten och gett den en ny betydelse. Jag rös första gången jag såg videon, nackhåren reste sig och det var inte långt kvar till att jag fällde en tår. Den här fyra minuter långa videosnutten har så mycket mer känsla, kärlek och själ än någon annan video under det här decenniet.

I BBC4-dokumentären Johnny Cash: The Last Great American får vi mot slutet se när dottern Rosanne berättar om när hon första gången såg videon tillsammans med June och sin far. Hon fick inte bara se sin svårt sjuka far sjunga samma textrader som Trent Reznor nästan tio år tidigare använt för att porträttera ett självmord, utan hon fick se ett naket och känslomässigt videobrev från sin far. Hon fick se honom använda familjens allra mest personliga delar (privata familjefotografier, gamla arkivbilder från Cashs liv) blandat med det kanske mest ytliga (alla tomma skåp, trasiga guldskivor och gamla priser) som han samlat på sig.

Dessa två av videons viktiga beståndsdelar skulle ändå inte vara någonting utan varken bilderna på den svårt sjuka och 70 år gamla Johnny Cash, hans väderbitna röst eller Trent Reznors text. Cash valde att inte spara på krutet, allting skulle fram i ljuset. Alla skulle veta hur han kände sig. Hur sjukdomen och smärtan mer och mer tog över samt hur lite karriären/kändisskapet faktiskt betyder (”empire of dirt”) när alla runt omkring försvinner.

Så hur kommer det sig att man på ett café väljer att spela en låt som har ett så djupt budskap att den på grund av vilken miljö den spelas i riskerar att urvattnas och slutligen bara vara en sång i mängden? Vill man bara spela lugn och stillsam musik för att gästerna skall ha något att lyssna på, eller har man verkligen lagt ner tid på att skapa ett soundtrack för sitt café?

Min egentliga undran är om man kan spela vilken musik som helst i en lokal där man sätter sig ner för att samtala om vardagliga händelser? Vad skulle gästerna säga om ett fik som t ex väljer att spela sånger som är starkt förknippade med begravningar? När förlorar egentligen en låt den vedertagna betydelsen som den äger (om den har någon)? Och vad ska vi göra för att inte låta dessa viktiga livsfragment försvinna? Bör vi göra något över huvud taget?

Andra bloggar om: , ,

Julöl

På bilden från vänster till höger:
St Peter’s Winter Ale
Anchor Christmas Ale
Underlig Jul, Nögne Ö
Hibernation Ale, Great Divide
Norwegian Wood Dark force, Haandbryggeriet
Mysingen, Nynäshamns Ångbryggeri
MNM (Midvinternattens Mörker), Sigtuna Brygghus
Dark force Norwegian wood, Haandbryggeriet

Andra bloggar om: , ,

Hårdrockskvällen förra lördagen blev en succé och förmodligen kommer någon av gästerna ta tag i att ordna sin version av kvällen och då med sina förvalda kategorier. Att ordna en sådan här kväll är kanske allra roligast för en gäster, men som alltid, ordnar man en bra fest där folk har kul så har man oftast själv kul. Det enda tråkiga i det här sammanhanget var nog att jag själv bestämt kategorierna och således inte hade några direkta överraskningar att vänta. Det kanske kan vara på sin plats med en gemensam omröstning istället för att festfixaren bestämmer kategorierna helt själv.

Nedan följer alla deltagares låtar kategori för kategori. Länkarna går till låtarna på YouTube.

Kategori 1: Krig

1. Death – Left to Die
2. Týr – By the Sword in my Hand
3. Marduk – Panzer Division Marduk
4. Marduk – Jesus Christ… Sodomized
5. Vader – This Is The War
6. Destroyer 666 – Rome Wasn’t Destroyed in a Day/Unchain the Wolves
7. Napalm Death – You Suffer

Kategori 2: Guilty pleasures

1. Mr. Big – Daddy, Brother, Lover, Little Boy
2. Sabaton – Primo Victoria
3. Helloween – Eagle fly free (live)
4. Toto – Only the children
5. Def Leppard – Let’s Get Rocked
6. Vintersorg – Till Fjälls
7. Meat Loaf & Cher – Dead Ringer for Love

Kategori 3: Varför älskar du hårdrock/metal?

1. Blind Guardian – Lost in The Twilight Hall
2. Satyricon – Du som hater gud
3. Kiss – Magic Touch
4. Metallica – Fight fire with fire
5. Pantera – Mouth of War
6. Judas Priest – Thunder Road
7. Morbid Angel – Immortal Rites

Kategori 4: Den ultimata partylåten

1. The Crown – The Speed of Darkness (nyinspelningen med Johan Lindstrand på sång).
2. Saxon – Princess of the Night
3. Amon Amarth – Pursiut of the Vikings
4. Kiss – Crazy Crazy Nights
5. Motörhead – Killers
6. Gary Moore – Out in the fields
7. Ramones – Rock ‘n’ Roll High School

Så såg alltså hela hårdrockskvällen ut. Vi var klara ganska tidigt så i stundens hetta slängde vi ihop en till kategori baserad på sådant som vi lyssnar på just nu. Där var utfallet inte lika lyckat eftersom alla låtar inte fanns och jag inte hade möjlighet att koppla in folks mp3-spelare till stereon.

Men allt som allt, hur kul som helst.

Andra bloggar om: , ,

Efter kvällens matchvinst (3-0 mot rivalerna) stannade jag och Anders kvar i hallen för att köra ytterligare två serier och finslipa vårt spel. Anders lyckades fånga denna film på mig med min iPhone 3GS.

httpvh://www.youtube.com/watch?v=Bb1eumFdsVE

Andra bloggar om: , , ,

Jag skapade mitt första Facebook-event för några veckor sedan. Tidigare när jag bjudit in till fest så har jag har skickat inbjudningarna via sms eller e-mail. Men när alla numera finns på Facebook (även om aktiviteten där är begränsad) så känns det som det mer självklara alternativet. De som jag vet inte är aktiva brukar få ett sms där de ombeds titta till sitt konto. Det är enkelheten och vetskapen om att all information finns samlad på ett ställe som gör att jag gillar funktionen.

Metal Night 2010Tillställningen som annonserades var av musiknördskaraktär och i hårdrockens tecken. Flera vänner ute i landet har tidigare nämnt om hur de samlat ihop några vänner och lyssnat på musik där varje deltagare har fått bidra med låtar utifrån vissa fasta kategorier. Då jag bor alldeles för långt ifrån eller varit upptagen med annat då kvällarna anordnats så fick jag helt enkelt ta tag i saken själv. Jag är således ikväll värd för Metal Night 2010. Förhoppningsvis blir det succé och en årlig återkommande temakväll.

De direktiv deltagarna fick inför kvällen var att de var och en skulle nominera fyra stycken metal/hårdrockslåtar i fyra olika kategorier. Utöver det fick de även lite förhållningsregler för hur de skulle göra sina låturval. För partylåten godkändes vissa undantag.

Kategorierna

1. Krig.
2. Guilty pleasures – Låt som du älskar men skäms för att erkänna för omvärlden.
3. Låten/Bandet som fick dig att börja älska metal.
4. Partylåten. Den där låten som får dig att vråla sönder stämbanden när du är aspackad.

Regler

1. Endast en låt per artist.
2. Metal, or no metal at all.
3. Maxlängd på låt 6 minuter. Vi kör låten, men byter till nästa låt efter 6 minuter.

Från början var det även tänkt att det hela skulle bli en heldag med ett besök på Porterfestivalen som idag anordnas på Novotel i Göteborg, men den idé föll bort relativt fort efter utannonseringen av evenemanget.

Mina låtar

1. Death – Left to Die
2. Mr. Big – Daddy, Brother, Lover, Little Boy
3. Blind Guardian – Lost in The Twilight Hall
4.The Crown – The Speed of Darkness (nyinspelningen med Johan Lindstrand på sång).

Till detta kommer jag och förmodligen även alla andra att dricka god öl, äta snacks och bli berusade. Själv kommer jag att dricka öl som går i hårdrockens tecken, dock inte Saxon-öl ikväll utan kör på Abbath-öl.

Abbath-öl aka Slottskällans Imperial Stout 2009

Abbath-öl aka Slottskällans Imperial Stout 2009

Andra bloggar om: , , ,

Slayer - World Painted Blood omslag Även om jag verkligen älskar Slayer så är tillhör jag inte den grupp som dyrkar marken det går på, utan försöker numera hålla en något mer försiktig profil mot bandet. Christ Illusion var en ordentlig uppryckning om vi jämför med God Hates Us All och 90-talet, men det ska ärligt talat inte vara svårt för Slayer att toppa 1990-talets halvmesyrer (här bortser vi så klart från Seasons in the abyss som kom 1990).

Christ Illusion var en mix av ”det gamla” och en lagom dos av ”det nya” Slayer. Där fanns material som fick gamla Slayerfans att återvända till sitt gamla favoritband, och där fanns material som fick nytillkomna fanns att älska bandet än mer. Inför släppet var jag tänd till tusen, men så många gånger förr är förväntningarna alldeles för högt ställda. Den här gången var det raka motsatsen och jag hade inte koll på releasedatumet förrän några dagar innan. Till råga på det väntade jag säkert i en vecka med att köpa skivan.

De första två-tre lyssningarna var tappra men halvhjärtade försök från min sida. Jag la in skivan på min iPhone och tog med mig skivan till Lund. Lyssnade på den både på väg ner, och på väg hem. Lyssnade på skivan på väg till och från jobbet. Lyssnade så ofta jag kunde, men började få ont i öronen mer och mer efter det att jag antingen bytt skiva, eller stängt av. Trots att jag sänkt volymen så lågt att jag knappt kunde höra vad som spelades om jag bytte till något annat. Skivan är alltså ytterligare ett offer i det så kallade ”Loudness War” som blir mer välkänt dag för dag.

Jag kan dock förstå varför man valt att göra som man gjort och det är att Slayer hemma på datorhögtalarna ska vara lika högt och hårt som bandet är live. Live brukar Slayer vara som en rak höger rätt i ansiktet av Chuck Liddell, och det är förmodligen det som Greg Fidelman (känd från Death Magnetic) försökt återskapa. Men borta är allt djup och all dynamik och det som återstår är mest oljud.

Trots det att jag inte kan lyssna på skivan på den volymnivå jag skulle önska så har man lyckats att skriva ett gäng thrashvidunder i Unit 731, Psychopathy Red och Snuff. Men den låt som jag fastnat allra mest är den som förmodligen handlar om Elisabeth Bathory, Beauty through order. Det känns så uppenbart när man läser de inledande textraderna:

It’s the feel of your blood
As it flows smoothly down my skin
Intoxicating my soul
Immortality, seducing me

Det är en fantastiskt suggestiv låt med en nerv som förmodligen inte skulle skämmas om den fanns med på Seasons in the abyss. Ta bara partiet (framför allt gitarrmelodin) som börjar omkring 2:30 och fortsätter i ca en minut, det är en sådant himmelskt sväng att jag inte kan sluta njuta. Men här finns också låtar som är så vedervärdiga att jag inte orkar lyssna på dem. Americon (förmodligen en av Slayers sämsta låtar), Hate Worldwide, Human Strain och Playing with dolls är samtliga av den typ av låt som jag inte vill förknippa mitt Slayer med.

World Painted Blood är egentligen allt som man kan kräva av ett band som hållt på i snart trettio år. Och det är trots allt en vitalisering vid jämförelse mot det som bandet givit ifrån sig efter 1992. Men när det handlar om Slayer så kommer allt framtida material jämföras med en treenighet av skivor som är (nästintill) onåbar.

Men så har vi det här med ljudet igen. Varför envisas band på stora skivetiketter att förstöra sina skivor?

Andra bloggar om: , , ,

Fortsätter med ytterligare ett musiktips. Galvano är ett band från Göteborg som jag fått nys om via en kompis som förmodligen kommer att fylla den vakanta platsen som bandets basist. Musikaliskt befinner man sig i ungefär samma sfär som Mastodon och High on Fire men här finns influenser från black metal (ett par riff i Handkerchief t ex) och annan hård musik.

Vad jag hört ska det finnas en replokalsinspelad skiva klar, men vad som händer med den har jag ingen aning om. Rekommenderas för fans av nämnda band samt t ex Neurosis, Isis och Cult of Luna.

Galvano

Andra bloggar om: , , , ,

Gama Bomb - Tales from the Grave in Space

Irländska thrash metal-”nykomlingarna” i Gama Bomb har valt att släppa sin tredje skiva gratis. Men den finns endast tillgänglig via Earaches hemsida i morgon den 5 november. Detta gör bandet med hopp om att fler än de som köpte bandets tidigare skivor skall höra bandet och på så sätt få upp öronen för bandet.

Gama Bomb borde intressera alla som är fans av moshvänlig crossover thrash metal, så som t ex Nuclear Assault, Municipal Waste och Kreator. Även band av klassisk amerikansk speed metal borde finna något av glädje hos bandet.

Förmodligen kommer inspirationskällorna vara intakta med de från fjolårets Citizen Brain: tv-spel, tv-serier och filmer från 80-talet samt en och annan politisk ståndpunkt.

Några fina smakprov från förra skivan finns här:
Bullet Belt [YouTube] Hammer Slammer [YouTube]

Andra bloggar om: , , ,

Min kompis Fredrik köpte en ny stereo för ett tag sedan och i samma veva fick han en liten fiffig, men ganska nördig idé. Han byggde ett ställ att ha på sin stereo för att se vilka skiva som spelades just nu. Ett behov som är ganska onödigt i hemmet, men desto viktigare i en [...]

Att annonsera en tillställning med ett band som döpt sig till Agents of Mercy tillsammans med det lite mer (nu gissar jag bara) genomtänkta Karmakanic, känns konstigt. Utan att veta vad det förstnämnda bandet är för något skenar tankarna iväg till något gymnasie- eller musikhögskoleband när namnet kommer på tal. Men när det visar sig att det hela är ett nytt projekt från Flower Kings-Roine så blir det hela mycket mer intressant. Dagen innan spelningen hinner jag snabbt lyssna på några enstaka spår på bandets MySpace och det hela visar sig vara ett band med stora influenser från den progressiva rockens tidigaste år med förebilder som Genesis, ELO och så klart Beatles.

Även om Nad Sylvan inte är lika utsmyckad som Peter Gabriel var 1973 så hamnar mina tankar ändå hos Genesis (1970-75). När man inte har hört band i den här genren innan det att man ser det live så är det för mig ofta svårt att få ett helhetsgrepp över vad som händer. Jag har svårt att hitta de där fantastiska solona, stämningarna och de nervkittlande partierna. Det som gör att jag älskar progressiv rock helt enkelt.

Tyvärr var det extra svårt den här kvällen eftersom ljudet var under all kritik. Lalle Larssons keyboard tog över hela ljudbilden och dränkte vid ett flertal tillfällen Stolts gitarr. Alltför ofta kunde man se Stolt mer eller mindre vilt riffande men ändå var det keyboarden som hördes. Till råga på allt så var tonen så otroligt skarp och vass, det skar i öronen och öronpropparna hjälpte knappt. Till syvende og sidst så blev jag intresserad även om jag inte köpte någon skiva, 160kr var lite väl dyrt tyckte jag igår.

En kort paus därefter kvällens höjdpunkt: Karmakanic.

Bandet inledde, precis som på fjolårets fantastiska Who’s the boss in the factory?, med 20 minuter långa Send a message to the heart. Ett fantastiskt nummer där Göran Edman för första gången bränner av det första av kvällens många enorma leenden. Göran är förmodligen en av Sveriges största och bästa manliga sångare. Förmodligen även en av de mest okända för folk utanför den melodiösa rockscenen i Sverige. För hur kommer det sig att han får göra en sådan här fantastiskt intim spelning i Rumänien och inte i Sverige.

Men även om det är Göran som är min höjdpunkt för kvällen så är det inte så att han stjäl showen utan hela bandet och dess låtar är så fantastiskt jävla bra att det är svårt att inte älska det. Trots att ljudet fortfarande är hemskt och att keyboarden överröstar gitarren. Trots att det ska envisas med individuella solon (räcker det egentligen inte med att låtarna är så sjukt avancerade och snyggt arrade när det gäller band i denna genre?).

Många vänner brukar säga att band i progressiva skolan ofta brukar tappa svänget, gunget och det som gör att det är lätt att digga. Det gör inte Karmakanic. Detta märks framför allt i den underbara Do you tango? från 2004 års Wheel of life. Även om det, förmodligen, är helt sjukt avancerade taktarter som det handlar om så låter allting busenkelt och ett sällan skådat proggung uppstår. Under kvällens gång bjuder medlemmarna på sig själva (framför allt Jonas) och jag har hela tiden ett stort leende mitt i ansiktet.

Personligen skiter jag fullständigt i musikens komplexitet. De får spela hur svårt, hur enkelt eller hur fel som helst så länge upplevelsen inte förstörs. Jag kan med största säkerhet säga att jag aldrig skulle märka ifall det smög sig in några misstag här eller där. Jag bryr mig inte så mycket om sådant längre. Värre var det när jag var ung och stod med händerna i kors längst bak och analyserade band efter hur de lät på skiva hemma. Men Karmakanic behöver inte oroa sig det minsta den här kvällen, ja om det då inte vore för ljudet. Till slut orkar jag inte bry mig så mycket om det, jag släpper alla hämningar och njuter. Ställer mig upp och skriker, applåderar, jublar och busvisslar så att det står härliga till.

Under några timmar satt jag högst upp i Partille Kulturums bänkrader och njöt fullständigt av den absolut mest briljanta uppvisningen av hård prog som jag någonsin varit med om. Ny skiva snart va? Ska vi säga våren 2010, eller absolut senast vintern 2010?

Men ett tips till nästa framträdande i Göteborg. Ge Göran lite mer utrymme. Låt honom också visa att han kan sjunga, precis som ni andra får utrymme för att visa att ni är fantastiska musiker.

Under semestern tog jag en bild i hissen på väg ner till tvättstugan. En kompis som fick se bilden åtog sig att redigera den. Resultatet ser ni nedan.

På väg till tvättstugan

På väg till tvättstugan

Andra bloggar om: , och

Det har varit svårt att nå bloggen under de senaste två veckorna. Detta av den anledning att jag på grund av ett ekonomiskt beslut valt att flytta mitt webbhotell till en något billigare leverantör. Förhoppningsvis kommer detta inte att leda till en försämrad upplevelse för er läsare. Skulle ni uppleva något problem så skulle jag uppskatta om ni skickar ett mail, eller lämnar en kommentar.

Jag har också passat på att byta design. Även om jag gillade min förra design så kände jag att det behövdes en ändring. Främst av den anledningen att det var ganska jobbigt att läsa längre texter med den förra designen. Jag hoppas att det blir något enklare nu när det finns en bättre struktur för brödtexten.

Till slut så bjuder jag på lite bilder som jag tagit med min nya iPhone. Som ni ser på bilderna så har jag laddat ner ett par bildredigeringsprogram för att få lite flärd på de bilder som jag tar och har tagit.

Andra bloggar om: , ,

100 best and greatest metal albums Kim Kahn på, enkelt namngivna, Kim bloggar utlyste en liten ”tävling” där uppgiften var att gissa vilka 10 svenska album var med i boken The 100 Best and Absolute Greatest Heavy Metal Albums in the World, Ever. En rolig lite gissningslek tänkte jag och började titta igenom skivsamlingen på svenska metalklassiker.

Utan direkt djupa analyser noterar jag direkt Europe, Opeth, Entombed, Dismember, Grave, The Haunted, At the Gates, Dissection, Marduk, Dark Funeral, Edge of Sanity, Candlemass, Amon Amarth och Tiamat.

Jag tänker att Sverige utan tvekan är mest välkänt som ett land där framför allt dödsmetallen håller hög kvalité varför mina gissningar ligger omkring sent 80-tal till tidigt 90-tal.

I min bok är Europes Wings of Tomorrow en form av tidig heavy metal varför den torde vara självklar om jag skrivit listan. Tyvärr tror jag inte att författaren delar min åsikt så från Sverige dominerar den mer brutala musiken. Därför är en skiva alldeles uppenbar i och med att nästan alla amerikanska (skit)band som slagit igenom de senaste fem åren nämnt den som inspiration och det är At the gates Slaughter of the soul. Går man enligt samma princip där så borde även Meshuggah och In Flames vara nämnda. Men vilka skivor? Enklast först, Clayman. Jag skulle vara väldigt förvånad om någon annan av bandets skivor är med. När det gäller Meshuggah så är det väldigt mycket svårare för min del. Den enda skivan jag gillar är Destroy Erase Improve eftersom det är den enda skiva som går att lyssna på, men jag tror på Nothing eftersom den känns mer logisk av någon anledning.

Tre andra självklara akter i min bok är Entombed, Dismember och Candlemass. Wolverine Blues var det stora breaket, men Left Hand Path är bandets bästa skiva. Gissar dock på Wolverine Blues av popularitetsorsak. Vad gäller Dismember så är det så klart Like An Ever Flowing Stream. Sedan så har vi antingen Nightfall eller Epicus Doomicus Metalicus och där tror jag att förstnämnda vinner eftersom det är den mer populära av dem två.

Självklart är Opeths stora genombrott Blackwater Park med i boken, men själv hade jag valt Still Life. Men i fallet Opeth är det mest av allt en smakfråga.

Återgår till västkusten och tippar på The Haunteds debutskiva.

Edge of Sanity är det lite svårare med av kanske den anledningen att jag själv inte har koll på alla bandets skivor, men jag tror att Unorthodox eller Purgatory Afterglow kan vara goda kandidater.

Om inte Dissections Somberlain (eller Storm of the lights bane för den delen) är med i boken så är det ingen idé att läsa den.

Kanske är mina tio kandidater något ensidiga men jag tror nog att jag i alla fall är på rätt spår eftersom det trots allt är dödsmetallen som Sverige är mest känt för världen över. Tror knappast att t ex Hammerfall skulle vara med i dagens läge (möjligtvis om boken skrivits för 5-7 år sedan).

Vilka skivor tror ni platsar?

EDIT: Självklart glömde jag Bathory, men det korrigerar jag med att gissa på Hammerheart.

Andra bloggar om: , ,
"Faith Divides Us-Death Unites Us"-vinylskiva med tillhörande 7"

Fick hem min beställda Paradise Lost-vinyl idag. Har inte hunnit med att lyssna på den mer än en gång ännu, men jag är än så länge positivt inställd. Kalle Malmstedt i GP gav skivan fyra fyrar och lika många getingar fick skivan av Martin Carlsson på Expressen.

Det är fortfarande videolåten som får mig att hajja till ordentligt. Men det finns ett par spår till som får mig att gilla det ordentligt, men mer om det längre fram. Ska nog somna till den här skivan ikväll.

Andra bloggar om: , , ,

Fick via Sarcophagic nys om att Paradise Lost ska släppa en ny skiva titulerad Faith Divides Us – Death Unites Us. Självklart var jag tvungen att leta upp mer information och vad får jag se hos Ginza om inte ett fantastiskt erbjudande: vinyl + 7″ + CD för 249 kronor. Man får alltså hela skivan på både vinyl och CD men för att man satsar på vinylutgåvan så får man även de två bonusspår som annars bara finns på den exklusiva CD-utgåvan. Grymt! Till råga på allt så resulterade beställningen i fri frakt.

Men innan jag beställde grisen i säcken så var jag tvungen att lyssna på dessa tre låtar för att försäkra mig i att jag inte gått på en nit. Släck ner, höj volymen och njut!

Och ni som är intresserade av en intervju kan gotta er åt det här nästan nio minuter långa klippet:

Andra bloggar om: , , ,

Smet iväg till centralen under lunchen igår och inhandlade ett grönt ex av Europes nya skiva ”Last look at Eden”.

Under resan till jobbet i dag lyssnade jag på Death Breaths otroligt sköna debutskiva Stinking Up The Night så slog det mig att jag borde lyssna mer på lite mer långsam dödsmetall. Så väl hemma plockar jag ut Morbid Angels Covenant ur skivhyllan och börjar med skivans sista låt God of Emptiness.

Väl förpassad till arbetsrummet och datorn går jag igenom de olästa inläggen i Google Reader (numera stylad med Helvetireader) och får syn på detta: Morbidly Slow Angel. Ladda ner och njut av fantastisk dödsmetall!

Andra bloggar om: , ,