När en polare under sensommaren pratade lite lätt lyriskt om Anvil-dokumentären Anvil! The Story of Anvil var det lite svårt att ta honom på allvar. Inte av den anledningen att Anvil skulle vara ett dåligt band, utan snarare av den anledningen att han är det största Anvil-fan jag någonsin träffat (vilket i och för sig inte är så många). Jag själv har inte lyssnat på bandet sedan det släppte skivan Plenty of Power, men kan snabbt rekommendera skivorna Metal on Metal, Forged in fire och Pound for pound.

Några dagar efter det jag hörde talas om dokumentären googlade jag fram ett par klipp från filmens officiella hemsida, och insåg redan där att detta skulle vara en guldklimp. Det är inte svårt att förtjusas av den glöd, kärlek och hängivenhet som framför att ”Lips” känner för att spela heavy metal. Trots att jag än så länge bara sett, säg kanske, två minuter av filmen så känner jag att det här bandet verkligen är ett band som kuskar runt i slitna minibussar för att de verkligen älskar det de gör. Inte för att det är guld och gröna skogar.

Så när jag såg att filmen visas på Göteborgs Internationella Filmfestival såg jag till att boka två biljetter till morgondagens visning på Pustervik. Anteckningsblocket följer med, men midjeväskan lämnar jag dock hemma.

”Are we gonna do Stonehenge tomorrow? NO, we’re not gonna fucking do Stonehenge! ”