Under våren har jag vid något tillfälle bloggat om Undergången, det korpbowlinglag som jag har tillsammans med en kompis. Efter att ha kommit bland de tre sista förra säsongen så lyckades vi i år vinna serien med väldigt god marginal. Det innebar att vi även kvalificerade oss för slutspel. Något som vi varken hade trott eller hoppats på inför säsongen.

Vägen dit var händelserik och jämn. Tre av de fem matcher som vi vann lyckades vi vinna enbart av de bonuspoäng som handikappsystemet gav oss. I seriespelet förlorade vi enbart den sista och för vår del betydelselösa matchen.

Slutspelet spelade vi i måndags och det enda mål vi hade för kvällen, samtliga matcher spelades under en och samma kväll, var att vi skulle vinna kvartsfinalen och på så vis få spela tre matcher. Kvartsfinalen vann vi mot ett lag som på pappret skall vara betydligt bättre än oss, men när vi lyckas med att hålla en jämn nivå och inte tappar koncentrationen så är vi svårslagna i och med vårt höga handikapp.

Därmed hade vi nått vårt mål med att ta oss till semifinal. Semifinalen förlorade vi dock ganska klart även om vi gav motståndarna en ordentlig match. Förlusten innebar en match om tredje- eller fjärdeplats.

I den matchen ställdes vi mot ett par äldre herrar som kanske hade druckit några öl för mycket, men spelade trots det väldigt bra. Efter två serier var matchen väldigt jämn och vi var tvungna spela riktigt bra för att vinna. Vi behövde både vinna serien och det med ganska många poäng. Det är också i den allra sista serien som både jag och min vän Anders rycker upp oss och visar upp vårt allra bästa spel. Tredjeplatsen säkrades efter att jag når över 170 poäng och Anders kanske gör sin bästa serie på länge med poäng omkring 160.

Vid prisutdelningen fick vi pokalen som ni ser på bilden bredvid. Vinnarna, för övrigt våra motståndare i semifinalen, vann en likadan pokal samt en flaska 14-årig single malt whisky.