Att annonsera en tillställning med ett band som döpt sig till Agents of Mercy tillsammans med det lite mer (nu gissar jag bara) genomtänkta Karmakanic, känns konstigt. Utan att veta vad det förstnämnda bandet är för något skenar tankarna iväg till något gymnasie- eller musikhögskoleband när namnet kommer på tal. Men när det visar sig att det hela är ett nytt projekt från Flower Kings-Roine så blir det hela mycket mer intressant. Dagen innan spelningen hinner jag snabbt lyssna på några enstaka spår på bandets MySpace och det hela visar sig vara ett band med stora influenser från den progressiva rockens tidigaste år med förebilder som Genesis, ELO och så klart Beatles.

Även om Nad Sylvan inte är lika utsmyckad som Peter Gabriel var 1973 så hamnar mina tankar ändå hos Genesis (1970-75). När man inte har hört band i den här genren innan det att man ser det live så är det för mig ofta svårt att få ett helhetsgrepp över vad som händer. Jag har svårt att hitta de där fantastiska solona, stämningarna och de nervkittlande partierna. Det som gör att jag älskar progressiv rock helt enkelt.

Tyvärr var det extra svårt den här kvällen eftersom ljudet var under all kritik. Lalle Larssons keyboard tog över hela ljudbilden och dränkte vid ett flertal tillfällen Stolts gitarr. Alltför ofta kunde man se Stolt mer eller mindre vilt riffande men ändå var det keyboarden som hördes. Till råga på allt så var tonen så otroligt skarp och vass, det skar i öronen och öronpropparna hjälpte knappt. Till syvende og sidst så blev jag intresserad även om jag inte köpte någon skiva, 160kr var lite väl dyrt tyckte jag igår.

En kort paus därefter kvällens höjdpunkt: Karmakanic.

Bandet inledde, precis som på fjolårets fantastiska Who’s the boss in the factory?, med 20 minuter långa Send a message to the heart. Ett fantastiskt nummer där Göran Edman för första gången bränner av det första av kvällens många enorma leenden. Göran är förmodligen en av Sveriges största och bästa manliga sångare. Förmodligen även en av de mest okända för folk utanför den melodiösa rockscenen i Sverige. För hur kommer det sig att han får göra en sådan här fantastiskt intim spelning i Rumänien och inte i Sverige.

Men även om det är Göran som är min höjdpunkt för kvällen så är det inte så att han stjäl showen utan hela bandet och dess låtar är så fantastiskt jävla bra att det är svårt att inte älska det. Trots att ljudet fortfarande är hemskt och att keyboarden överröstar gitarren. Trots att det ska envisas med individuella solon (räcker det egentligen inte med att låtarna är så sjukt avancerade och snyggt arrade när det gäller band i denna genre?).

Många vänner brukar säga att band i progressiva skolan ofta brukar tappa svänget, gunget och det som gör att det är lätt att digga. Det gör inte Karmakanic. Detta märks framför allt i den underbara Do you tango? från 2004 års Wheel of life. Även om det, förmodligen, är helt sjukt avancerade taktarter som det handlar om så låter allting busenkelt och ett sällan skådat proggung uppstår. Under kvällens gång bjuder medlemmarna på sig själva (framför allt Jonas) och jag har hela tiden ett stort leende mitt i ansiktet.

Personligen skiter jag fullständigt i musikens komplexitet. De får spela hur svårt, hur enkelt eller hur fel som helst så länge upplevelsen inte förstörs. Jag kan med största säkerhet säga att jag aldrig skulle märka ifall det smög sig in några misstag här eller där. Jag bryr mig inte så mycket om sådant längre. Värre var det när jag var ung och stod med händerna i kors längst bak och analyserade band efter hur de lät på skiva hemma. Men Karmakanic behöver inte oroa sig det minsta den här kvällen, ja om det då inte vore för ljudet. Till slut orkar jag inte bry mig så mycket om det, jag släpper alla hämningar och njuter. Ställer mig upp och skriker, applåderar, jublar och busvisslar så att det står härliga till.

Under några timmar satt jag högst upp i Partille Kulturums bänkrader och njöt fullständigt av den absolut mest briljanta uppvisningen av hård prog som jag någonsin varit med om. Ny skiva snart va? Ska vi säga våren 2010, eller absolut senast vintern 2010?

Men ett tips till nästa framträdande i Göteborg. Ge Göran lite mer utrymme. Låt honom också visa att han kan sjunga, precis som ni andra får utrymme för att visa att ni är fantastiska musiker.