När förlorar en låt sin magi och betydelse?

När jag i lördags satt på ett fik och väntade på att min flickvän skulle komma med det beställda kaffet så spelades Johnny Cashs version av Trent Reznors Hurt mitt bland all rockabilly och 50-talsmusik. För stressade lattemammor, bakfulla konststudenter och nykära tonåringar på sin första dejt väljer man alltså att spela upp en låt som innehåller så mycket självömkan, depression och övergivenhet att åtminstone någon mer än jag borde stannat upp och reflekterat kring musikvalet.

Hur som helst väljer man att spela en låt som ursprungligen avslutar Nine Inch Nails skiva The Downward Spiral. En skiva som handlar om en mans själsliga förfall och där Hurt symboliserar dennes slutliga självmord. Johnny Cash spelade in sin egen version av låten till American IV: The Man Comes Around, den sista skiva som släpptes i hans namn då han fortfarande levde. Till Anthony Decurits på tidningen Rolling Stone har Cash sagt följande om Hurt:

When I heard that song, I thought, ‘That sounds like something I could’ve written in the Sixties,’ Cash said about the original version. ‘There’s more heart and soul and pain in that song than any that’s come along in a long time. I love it.’

Så när Johnny Cash spelar in den här låten är det förmodligen inte många som riktigt inser vad som faktiskt är på väg att hända. Inte ens Trent Reznor, som tidigt får höra låten, anar vad som komma skall. Jag själv brydde mig inte mycket om låten första gången jag hörde den efter det att en kompis skickat en mp3-fil över IRC.

Men så kom videon. Låten var inte längre Trent Reznors. Mark Romanek hade med hjälp av Johnny Cash och hans liv tagit över låten och gett den en ny betydelse. Jag rös första gången jag såg videon, nackhåren reste sig och det var inte långt kvar till att jag fällde en tår. Den här fyra minuter långa videosnutten har så mycket mer känsla, kärlek och själ än någon annan video under det här decenniet.

I BBC4-dokumentären Johnny Cash: The Last Great American får vi mot slutet se när dottern Rosanne berättar om när hon första gången såg videon tillsammans med June och sin far. Hon fick inte bara se sin svårt sjuka far sjunga samma textrader som Trent Reznor nästan tio år tidigare använt för att porträttera ett självmord, utan hon fick se ett naket och känslomässigt videobrev från sin far. Hon fick se honom använda familjens allra mest personliga delar (privata familjefotografier, gamla arkivbilder från Cashs liv) blandat med det kanske mest ytliga (alla tomma skåp, trasiga guldskivor och gamla priser) som han samlat på sig.

Dessa två av videons viktiga beståndsdelar skulle ändå inte vara någonting utan varken bilderna på den svårt sjuka och 70 år gamla Johnny Cash, hans väderbitna röst eller Trent Reznors text. Cash valde att inte spara på krutet, allting skulle fram i ljuset. Alla skulle veta hur han kände sig. Hur sjukdomen och smärtan mer och mer tog över samt hur lite karriären/kändisskapet faktiskt betyder (“empire of dirt”) när alla runt omkring försvinner.

Så hur kommer det sig att man på ett café väljer att spela en låt som har ett så djupt budskap att den på grund av vilken miljö den spelas i riskerar att urvattnas och slutligen bara vara en sång i mängden? Vill man bara spela lugn och stillsam musik för att gästerna skall ha något att lyssna på, eller har man verkligen lagt ner tid på att skapa ett soundtrack för sitt café?

Min egentliga undran är om man kan spela vilken musik som helst i en lokal där man sätter sig ner för att samtala om vardagliga händelser? Vad skulle gästerna säga om ett fik som t ex väljer att spela sånger som är starkt förknippade med begravningar? När förlorar egentligen en låt den vedertagna betydelsen som den äger (om den har någon)? Och vad ska vi göra för att inte låta dessa viktiga livsfragment försvinna? Bör vi göra något över huvud taget?