Recension: Slayer “World Painted Blood”

Även om jag verkligen älskar Slayer så är tillhör jag inte den grupp som dyrkar marken det går på, utan försöker numera hålla en något mer försiktig profil mot bandet. Christ Illusion var en ordentlig uppryckning om vi jämför med God Hates Us All och 90-talet, men det ska ärligt talat inte vara svårt för Slayer att toppa 1990-talets halvmesyrer (här bortser vi så klart från Seasons in the abyss som kom 1990).

Christ Illusion var en mix av “det gamla” och en lagom dos av “det nya” Slayer. Där fanns material som fick gamla Slayerfans att återvända till sitt gamla favoritband, och där fanns material som fick nytillkomna fanns att älska bandet än mer. Inför släppet var jag tänd till tusen, men så många gånger förr är förväntningarna alldeles för högt ställda. Den här gången var det raka motsatsen och jag hade inte koll på releasedatumet förrän några dagar innan. Till råga på det väntade jag säkert i en vecka med att köpa skivan.

De första två-tre lyssningarna var tappra men halvhjärtade försök från min sida. Jag la in skivan på min iPhone och tog med mig skivan till Lund. Lyssnade på den både på väg ner, och på väg hem. Lyssnade på skivan på väg till och från jobbet. Lyssnade så ofta jag kunde, men började få ont i öronen mer och mer efter det att jag antingen bytt skiva, eller stängt av. Trots att jag sänkt volymen så lågt att jag knappt kunde höra vad som spelades om jag bytte till något annat. Skivan är alltså ytterligare ett offer i det så kallade “Loudness War” som blir mer välkänt dag för dag.

Jag kan dock förstå varför man valt att göra som man gjort och det är att Slayer hemma på datorhögtalarna ska vara lika högt och hårt som bandet är live. Live brukar Slayer vara som en rak höger rätt i ansiktet av Chuck Liddell, och det är förmodligen det som Greg Fidelman (känd från Death Magnetic) försökt återskapa. Men borta är allt djup och all dynamik och det som återstår är mest oljud.

Trots det att jag inte kan lyssna på skivan på den volymnivå jag skulle önska så har man lyckats att skriva ett gäng thrashvidunder i Unit 731, Psychopathy Red och Snuff. Men den låt som jag fastnat allra mest är den som förmodligen handlar om Elisabeth Bathory, Beauty through order. Det känns så uppenbart när man läser de inledande textraderna:

It’s the feel of your blood
As it flows smoothly down my skin
Intoxicating my soul
Immortality, seducing me

Det är en fantastiskt suggestiv låt med en nerv som förmodligen inte skulle skämmas om den fanns med på Seasons in the abyss. Ta bara partiet (framför allt gitarrmelodin) som börjar omkring 2:30 och fortsätter i ca en minut, det är en sådant himmelskt sväng att jag inte kan sluta njuta. Men här finns också låtar som är så vedervärdiga att jag inte orkar lyssna på dem. Americon (förmodligen en av Slayers sämsta låtar), Hate Worldwide, Human Strain och Playing with dolls är samtliga av den typ av låt som jag inte vill förknippa mitt Slayer med.

World Painted Blood är egentligen allt som man kan kräva av ett band som hållt på i snart trettio år. Och det är trots allt en vitalisering vid jämförelse mot det som bandet givit ifrån sig efter 1992. Men när det handlar om Slayer så kommer allt framtida material jämföras med en treenighet av skivor som är (nästintill) onåbar.

Men så har vi det här med ljudet igen. Varför envisas band på stora skivetiketter att förstöra sina skivor?