Gates of Slumber – Hymns of Blood and thunder Underjorden har de senaste åren överbefolkats av band bestående av unga killar som försöker låta som de idag mest uppskattade banden lät då de var som bäst (ofta omkring första demon alternativt första skivan). En ganska självklar motreaktion mot dagens acceptens av den mer radiovänliga hårdrocken i mitt tycke. Ett band som förmodligen hade kopplats ihop med denna retrovåg är Gates of Slumber om det inte vore som så att de (åldersmässigt) kunnat turnera tillsammans med Pentagram, Saint Vitus eller Iron Maiden på 1980-talet.

Hymns of Blood and Thunder är en hårdrocksskiva som fyller alla de kriterier som retrovågen kräver utan att vara varken nostalgisk eller modern. Det är ett styrkebesked som bevisar att heavy metal-genren fortfarande mår utmärkt och fortsätter att utvecklas.

Slough Feg – Ape Uprising!
Slough Feg (tidigare The Lord Weird Slough Feg) tillhör samma kategori hårdrocksband som Gates of Slumber, de som spelar hårdrock enligt reglerna utan att låta dassiga och förlegade. Detta trots att influenserna i text är allt annat än moderna: blixtrande gitarrleads från klassisk NWOBHM, Iron Maidens galopptakt, Thin Lizzys bluessolon eller Motörheads svettiga energi.

Ape Uprising! är en hårdrocksskiva på 37 minuter som inte är tråkig under en enda sekund. Det är egentligen bara det första spåret, The Hunchback of Notre Doom, som saknar den riktiga fingertoppskänslan men utöver det så finns här inget som lämnar något övrigt att önska. Det är kaxig heavy metal från början till slut, och även om varje enskild beståndsdel kan plockas isär och knytas an med ett band som hade sin storhetstid för mer än 25 år sedan så finns det ingen anledning till det. Mike Skalzi och hans manskap visar med Ape Uprising! att man kan värna om traditioner utan att imitera dem till punkt och pricka.

Kreator – Hordes of Chaos
När Kreator släppte Violent Revolution för snart tio år sedan var det både för både bandet och mig en nytändning. Inte ens tjugo år fyllda trodde jag att jag hade missat thrashens guldålder men så kom det helt plötsligt en trio tyska thrash metal-skivor (Destruction släppte Antichrist och Sodom M-16) som fick molnen att skingras. Sedan kom Enemy of God som jag obemärkt lät passera.

Med Hordes of Chaos var det annorlunda. Den kom i efterdyningen av ett uppvaknande för hela thrash metal-genren då mängder med killar börjat spela thrash metal så som dagens största band lirade den för 25 år sedan. Dock gjorde inget av de nya banden det lika engagerat som veteranerna i Kreator. I all positiv bemärkelse är skivan underbart frustrerad, förbannad och hetsig. World Painted Blood är en parentes i jämförelse.

Griftegård – Solemn, Sacred, Severe
Betydligt långsammare går det för östgötarna i Griftegård som står för årets bästa doom metal-platta. Solemn, Sacred, Severe är allt annat än en munter skiva vilket man förstår när man i det till vinylutgåvan medföljande häftet läser Pär Lagerkvists dikt Det besegrade livet.

En griftegård är helt enkelt en kyrkogård men utan angränsande kyrka. En stillsam och sakral plats oavsett religiös tillhörighet precis som den funeral doom-besläktade skivan. Paradoxalt nog är kyrkklockor det första vi hör på skivan vilka lägger an en ödesmättande ton på resten av den långsamma och blytunga kompositionen om Charles Taze Russell, upphovsmannen till Jehovas Vittnen.

Likt all annan långsam doom kräver Solemn, Sacred, Severe din fulla koncentration för total upplevelse. Häng tunga draperier framför alla fönster, placera strategiskt ut värmeljus kring den plats du tänkt befinna dig på under den 47 minuter långa flykt från barnpassning, fakturor och andra vardagliga bestyr. OBS! Inget för den rastlöse individen.

Candlemass – Death Magic Doom
Candlemass är Griftegårds raka motsats. Om Griftegård handlar om att hitta den rätta stämningen tack vare riffet, så är meningen med Candlemass att hitta gunget med hjälp av det. Leif Edling har alltid varit en jävel på att få ur sig feta riff likaså på Death Magic Doom som är ett sjudundrande styrkebesked.

Att det är bandets andra skiva med amerikanen Robert Lowe hörs i hur låtarna är skrivna med hans enorma röst i åtanke. Även om hans insats på King of the grey islands var bra så är uttrycket här mycket personligare, ett besked på att han känner sig hemma i bandet.

Att Lowe äntligen känner sig hemma måste också ha fått Edling att koncentrera sig på att skriva bra låtar igen för det finns det gott om på Death Magic Doom. Man hör att hela bandet återigen är suget på att lira hårdrock igen, borta är alla störningsmoment (nästan i alla fall) och man har lyckats få till sin bästa skiva sedan From the 13th Sun. Kanske är det doom metal-hypen som fått Leif att återgå till sina rötter och lyssna på Saint Vitus, Pentagram, Pagan Altar och på så sätt fått en nytändning. Kanske vill han helt enkelt visa världen att bandet inte tynar bort utan Messiah Marcolin.