11653_1266726995344_1444881137_30760030_6909978_n
Creative Commons License photo credit: bekka.

Jag har alltid haft en fallenhet för enkla sånger som i sig är en kort novell där sångaren på ett relativt enkelt sätt berättar om ett människoöde, en upplevelse eller delar ur sitt egna liv. Det är i dessa låtar som det mer eller mindre inte spelar någon roll hur musiken låter utan det är rösten och texten som står i centrum. Låtarna i denna kategori är nästan alla country eller någon form av pop. Det finns dock undantag och ett är John Waites Bluebird Cafe som mer är AOR/västkustrock.

John Waite är kanske allra mest känd som sångare i det brittisk/amerikanska AOR-bandet Bad English där han tillsammans med Journey-bekantingarna Neal Schon och Jonathan Cain släppte två skivor. Om man inte gillar AOR så är det ingen idé att bry sig om dessa (Bad English (1989) och Backlash (1991)) då skivorna är väldigt tidsenliga med allt vad det innebär. Bandet splittrades före det att Backlash hade mixats då interna stridigheter uppstod kring bandets nya och mer popigt tillrättalagda sound.

Första gången jag hörde just Bluebird Cafe var en tidig natt hemma hos en vän för i alla fall fem år sedan. Vi hade precis sett färdigt någon hyrfilm och smuttade på varsin folköl varpå vännen kände sig tvungen att spela en så fantastiskt fin låt som han bara några dagar tidigare återfunnit. Vilken liten pärla det visade sig vara!

Vi introduceras för den sjuttonåriga servitrisen Jean som för att kunna nå sina drömmars mål utger sig för att vara den fyra år äldre Mary. Hon drömmer om att få spela på The Bluebird Cafe i Nashville, en legendarisk restaurang/klubb för låtskrivare i countrymeckat Nashville. För att nå dit spar hon den dricks hon får i en burk vid vilken hon har en bild på Patsy Cline. Förmodligen har hon bilden på Patsy vid burken för att påminna sig själv att om även hon kan lyckas bara hon kämpar. För precis som Waite vill att lyssnaren ska förstå så är Jean en bild av Patsy Cline när hon var i samma ålder. Cline jobbade även hon på ett fik under dagarna för att sjunga på nattklubbar, barer och liknande etablissemang under kvällarna/nätterna då hon hoppat av skolan.

She comes out of work some nights
Stops and stares down the road
Through the heat and the crickets
And the telegraph poles
Out in the darkness
Hank’s Blue Highway calls
And she just stops and smiles
Yeah

Sista versen förklarar för oss att Jean inte övergett sina drömmar utan trivs och mår bra varefter Waite sjunger refrängen två gånger för att försäkra lyssnaren att hon en dag kommer att stå på Bluebird Cafes scen.

Andra bloggar om: , ,