photo credit: Miky In The Sky

Det är nu nästan en vecka sedan jag nåddes av nyheten att Ronnie James Dio förlorat kampen mot sin magcancer. När jag läste det korta sms – Dio är död :-( – en vän skickade mig i söndags kväll kunde jag inte förstå vad som faktiskt skett. Min första reaktion var en simpel axelryckning följt av en lättviktig suck. Förmodligen för att jag tidigare under söndagen läst de rykten som florerade på nätet.

Inte en tår. Inte en särskild tanke gav jag det. Jag förstod helt enkelt inte vad som hade skett. Någon minut senare kom jag att tänka på ett par rader från forne Marillion-sångaren Fishs låt Vigil:

When I was young, my father told me just the bad guys die
at the time just a little white lie
it was one of the first but it hurt me the most
and the truth stung like tears in my eye
that even the good guys must die
- Fish Vigil

Jag har sedan så tidigt jag kan minnas ofta hört lärare, vuxna och föräldrar säga att “det där händer inte dig, du är ju en god människa”. I filmerna som jag såg som barn var det bara de onda som dog, de goda överlevde.

Verkligheten är dock inte lika välregisserad. Det gör alltid lite mer ont att förlora en av goda, och Ronnie James Dio var absolut en av de goda.

Han har i många år ansetts vara en av de främsta hårdrockssångarna som vi haft. Han ställde upp för de olyckliga och de svaga. 1985 samlade han sina vänner i välgörenhetsprojektet Hear ‘n Aid. Han visade alltid en enorm kärlek till både sin musik och de som älskade hans musik. Han tog sig ofta tid att prata med sina fans och de journalister han träffade.

När jag de senaste dagarna läst dödsrunor i våra tidningar sammanfattas hans sex decennier långa karriär med idel lovord. Han var framgångsrik i Rainbow, i Black Sabbath och i sitt egna band Dio.

Född 1981 har jag alltid sett Dio som sångare i just Dio och inget annat. För mig har Dio aldrig varit bäst i varken Black Sabbath eller Rainbow. Även om jag gillar Heaven and Hell och Mob Rules så gör jag inte det på samma sätt som jag älskar de sex första, och bästa, Black Sabbath-skivorna.

Rainbow är ett svårare kapitel. Även om Rainbows Rising är fantastisk så lyssnar jag oftare på låtar från de skivor där Dio inte sjunger.

Men så är det inte för alla. Det som gör att Dio är större än alla andra hårdrocksstjärnor som gått bort är att alla hårdrockare har en relation till honom och hans musik. Både gammal som ung.

Alla som kommer ihåg honom har en historia att berätta, om det så var då de såg Elf vara förband till Deep Purple eller från när Ritchie Blackmore bildade Rainbow utifrån vad som faktiskt var Elf. Kanske har man samma erfarenheter som jag och kan skildra de berättelser som ens far i alla år har berättat om när Ronnie James Dio tog över mikrofonen i Black Sabbath. För min far fanns det inget tvivel om att Ozzy var den person som skulle sjunga i bandet och utan honom försvann det som under 1970-talet var “Sabbath”. I modern tid kan samma diskussion härledes till både Judas Priest och Iron Maiden.

Eller så är det som för mig, man har Dio som sin absoluta favoritperiod i mannens karriär.

Trots att Dios karriär som musiker spänner över sex decennier så får jag känslan av att han dog alldeles för tidigt.

Only the good die young
All the evil seem to live forever
- Iron Maiden Only the good die young