Sveriges Television visade i fredagsnatt David Chappelle’s dokumentära film Block Party, där han samlar ihop hip hopens och soulens största namn. Bland The Roots, Kanye West, Mos Def och Erykah Badu finns Jill Scott.

Jill Scott är en amerikansk soul och R&B sångerska som nått en hyffsad framgång i hemlandet. Hennes debutalbum, Who Is Jill Scott? Words and Sounds Vol. 1, släpptes för tio år sedan och sålde dubbelplatina då. Hennes efterföljande skivor har inte haft riktigt samma försäljningsframgång även om de klättrat högre på de inhemska listorna. I Sverige är hon kanske mest känd som Precious Ramotswe i TV-serien Damernas detektivbyrå som visats på SVT.

Själv snubblade jag över Jill Scott på en musikblogg dedikerad för svart musik, men länken till den har jag tappat bort för länge sedan. Där fanns en musikspelare som för tillfället hade med Jills låt Golden från hennes liveskiva inspelad i Paris under hennes Europaturné Big Beautiful 2005.

Låten är i sitt originalutförande en obehaglig nutida R&B eller neo soul-bit och jag kommer aldrig att lyssna på den versionen självmant igen. Det är egentligen underligt vilken transformation mycket modern hip hop och soul får när den framförs live, i nuet. Nästan allting som på album låter plastigt och opersonligt får live en sådan passion och glädje att det är svårt att inte omfamna och älska det. Vad jag menar förstår man om man jämför originalversionen, med tidigare nämnda liveversion från Paris.

När man jämför de två versionerna förstår man att det mer eller mindre saknas regler för det Jill Scott och hennes band gör. Tillsammans tar de sina låtar och gör exakt vad de vill med dem låtar även om det i det här fallet kanske är aningen traditionellt att klä om låtarna i en jazzig skrud. Men samtidigt kan jag inte bry mig mindre när det görs med en sådan musikalisk briljans och tekniskt kunnande. Att det i en enda låt sedan svänger mer och är väldigt mycket mer intressant än något som Dream Theater gjort på ett decennium är för mig svårt att förstå. Det är framför allt från det pianodominerade stycket strax innan låten passerar sju minuter som den blir magisk. Det är här bandet tar över och äntligen får leka.

Jag har försökt att hitta en låt på liveskivan från Paris som skulle engagera mig lika mycket utan lyckas. Alla andra låtar blir för smöriga och bandet hamnar i skymundan. Musiken blir ointressant men det tekniska kunnandet finns där utan att få släppas loss, men så är det ju inte jazz heller.

Andra bloggar om: , ,