Skinnskatteberg: En konsertfilm med Erik Enocksson

a tree huggers paradise
Creative Commons License photo credit: Kristian M

För drygt två och ett halvt år sedan var Skinnskatteberg inget annat än en gammal bruksort som jag möjligen passerat som barn. Fullständigt obetydlig alltså. Någon gång i juni 2008 sorterade jag in ”Skinnskatteberg” under kategorin musik, och det efter att jag fått hem Erik Enockssons With Its Dark Tail Curled ’round the Garage.

Året dessförinnan hade jag, likt alla andra som sett Farväl Falkenberg, fullständigt trollbundits av Erik Enockssons tonkonst. Jag såg Man tänker sitt förra sommaren: ensam i en liten salong på Biopalatset i Göteborg vid lunchtid en tisdag. Förmodligen var det kombinationen av att Farväl Falkenberg var den bästa svenska film jag sett på flera år och att dess filmmusik är den vackraste jag någonsin hört i en film som gjorde att jag gick.

Väl ute ur biosalongen visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, känna eller tro om filmen. Besvikelsen var monumental. Men en sak kände jag och det var att ta en promenad i skogen. I filmen var skogen den tillflyktsplats som karaktärerna valde, och det var i de scener som Enockssons sakrala soundtrack gjorde störst intryck på mig. Det kändes som att Enockssons musik i Man tänker sitt var ämnad för en skogspromenad och grubblerier kring livets svåra frågor. Det fanns en stillhet i musiken som jag tidigare bara känt i skogen, en meditativ känsla där tankar kommer upp till ytan för att långsamt begrundas och bearbetas.

Ända sedan jag via Kning Disk fick reda på att det skulle släppas en konsertfilm med Erik Enocksson från en skog i Skinnskatteberg har jag gått i väntans tider. När jag av Mattias på KD fick veta att Skinnskatteberg skulle släppas på DVD i januari 2010 stillades min väntan. När januari 2010 passerade kom det ingen DVD och jag tänkte att: ”det tog 14 år för Chinese Democracy att släppas så den kommer väl snart”. Igår fick jag veta av en vän att Skinnskatteberg visades i SVT den 26/8.

Jag visste att jag skulle älska Skinnskatteberg, men jag trodde inte att jag skulle bli så berörd som jag blev. Det är fantastiskt vad en gitarr, några stämmor, ett piano, tramporgel och lite andra instrument kan åstadkomma med en människas känsloregister. Inramningen med den västmanländska skogen bidrar säkert en hel del.

Allting är så fantastiskt vackert och melankoliskt att jag hamnar i trans, men så kommer en melodi som jag tidigare inte hört (ca 17.15 in i klippet) och jag blir berusad av musikalisk glädje. Det vackraste inom minimalistisk musik sker, en monoton gitarrslinga upprepas om och om igen för att strax ackompanjeras av ett piano. Sedermera kommer en manskör in men det är den här korta minuten som är behållningen med dessa 28 minuter fantastisk konsertfilm.

Det är tråkigt att Erik Enocksson avskyr att spela live, men samtidigt kanske det betyder att vi snart kommer att få höra ny spännande musik från honom. Jag längtar redan!

Skinnskatteberg finns tillgänglig på SVTPlay t o m 27 september.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

1 kommentar

  1. Ja det där var en upplevelse utöver det vanliga! Vackert på alla sätt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.