Att börja den här utmaningen med att välja ut sin favoritlåt är inte enkelt. Att ens veta varför en låt är ens favoritlåt är inte lätt. Jag kan tänka mig att de flesta har favoritlåtar som påminner dem om en händelse i livet, en fantastisk semester, barnets födelse eller låten som spelades på klubben där de träffade sin man/hustru. Men att ge sina favoritlåtar så starka minnesband resulterar i att låtarna inte längre är låtar utan minnen. Låten blir istället en portal till något som man glömt bort men som kommer till ytan när man hör den igen. Lite som med Prousts Madeleinekaka så är det inte längre låten som är i fokus längre utan det man tillskrivit den.

Jag har själv många sådana låtar men de är inte mina favoritlåtar. En favoritlåt för mig är en sådan låt som man älskar till döds och vill att hela världen skall älska den lika mycket. Skulle de inte gilla den är de helt enkelt okunniga eller dumma i huvudet. Svårare än så är det inte.

Sonic Youth – Teen Age Riot

(Groovesharklistan: 30 låtar)

Elgitarren är det instrument som jag inte skulle kunna leva utan att få höra dagligen. Om jag går en dag utan att höra ett riff, en melodi eller bara ett gitarroljud så är det som att gå en dag utan kaffe. Gitarren är min drog. Jag önskar att gitarren vore mitt svärd. Att det då tog mig 22 år att höra Sonic Youth är underligt. Daydream Nation varifrån Teen Age Riot är tagen ifrån släpptes 1988 och förändrade hela det amerikanska musikklimatet. Dess inverkan är för mig som inte har koll på genren i stort ganska svår att förstå, men jag kan tänka mig att det är genrens Reign in blood.

Första gången jag hörde låten var en liveversion och på den var Kim Gordons inre monolog bortklippt. Så låten började istället med en otroligt smittande gitarrslinga för att mot slutet av låten övergå i klassiskt Sonic Youth-oljud. Det var allt som behövdes för att få mig bli besatt av det fantastiska gitarrljudet.

När jag lyssnar på låten numera, med inre monolog, så får jag en känsla av låten fått eget liv och inte längre är Sonic Youths. Det är istället temat för hela den amerikanska indiescenen från 1988-1995. Så när jag idag läser att låten i fråga först hette Rock ‘N’ Roll President och att man skrev den för att hylla J Mascis som indiescenens president blir jag inte förvånad över dess kraft.