Artistens frihet och fansens kritik

Jag började skissa på det här inlägget efter att ha läst kommentarer till första singeln från skithögen Lulu signerad Metallica och Lou Reed. När jag igår, via The Great Nausea, läste ett inlägg på bloggen Metal! där tre personer diskuterade Opeths senaste skiva Heritage fick jag ännu mer vatten på min kvarn och den gamle kritikern i mig vaknade.

I fallet Lulu handlade det om att de allra mest hårdkokta Metallica-fansen ansåg att man som fan inte fick ogilla skivan utan att den rätta inställningen var att man skulle se skivan som ett konstprojekt. Det är inte bandet Metallica som gjort skivan utan det är ett samarbete, något man gjort tillsammans med Lou Reed och således faller Lulu utanför Metallicas skivkatalog. Uttryckte man en negativ åsikt om skivan hade man inte förstått dess artistiska värde och saknade respekt för Metallicas artistiska frihet i att göra exakt vad de vill. En fullständigt idiotisk åsikt, men det är något man ser då och då när både stora och relativt stora band försöker förnya sig. Exempel på detta synsätt syns på bloggen Between two worlds där bloggaren kommenterar dagens Metallica & Lou Reed-recension i Metro skriven av 138 med ovanstående tankegång.

Självklart får ett band göra exakt vad de vill men då måste även kritiker och fans få ha åsiktsfrihet. En recension är trots allt i de flesta lägen en subjektiv åsikt. När det gäller band med en stor beundrarskara är det dock oftare man ser fans som fått för sig att man inte är äkta fan om man inte gillar allting som kommer från det stora bandet. Ofta blir man kallad för trångsynt om man inte gillar det som progressiva band släpper.

Angående 3 röster om Opeth ”Heritage” reagerade jag på att text inte riktigt hängde ihop med det sifferbetyg som givits (speciellt då bloggägaren Chief Rebel Angel skrivit ner förklaringar på vad siffrorna betyder). Det här är inget ovanligt fenomen och betygsinflation finns överallt; i bloggar och webbmagasin, i gammelmedia men även inom skolsystemet. Spelsajten Eurogamer har publicerat en intressant artikel i ämnet, Har betygsinflationen gått över styr?, i vilken de funderar kring hur det kommer sig att allt fler titlar får väldigt höga (9-10/10) betyg.

I artikeln ställs det en retorisk fråga om huruvida en skribents ”fanboyism” lyser igenom i recensioner/kommentarer angående titlar som ligger nära hjärtat. Jag har själv funderat i dem banorna och att Opeth ligger nära mitt hjärta är sant. Att det också är en kritikergunstling är vida känt. Är det så att man inte riktigt vågar att ge Opeth betyget 2/5 eftersom det är ett band som man gillar riktigt mycket, eller beror det på något så enkelt som att man personligen tycker att betyget 2/5 är dåligt? Får ett band som skribenten har en god relation extra skjuts av det som släppts tidigare i karriären? Eller är det tvärtom att man blir extra sur när man inte får något som man uppskattar lika mycket som tidigare?

Kanske ställer jag lite väl höga krav på ett blogginlägg, men varför inte göra det?

Andra bloggare om: ,

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

6 kommentarer

  1. Intressant att du skriver att jag är en sån som påstår att skivan inte får kritiseras. Det jag tycker är dåligt är att nästan ingenstans skriver någon om Lou Reed och Metallicas hybridrock (eller vad fan man ska kalla det) utan skriver skriver mest om hur dåliga Metallica är.

    Men som sagt. Smaken är som baken.

    Angående musikalisk trångsynthet så delar jag din mening. Mycket av progrocken är usel!
    Mixxx skrev senast om: 2012 året då Houston slår i USA

  2. Intressant att du vidarutvecklar lite av det som diskuterades hos Metal!-bloggen.

    Är helt enig med dig vad gäller betygsinflation – tycker mig också se en ökad trend av höga betyg som delas ut allt oftare. Därför blir det lite pinsamt när jag insåg att jag missat definitionerna på Metal! (och använt mina eget hemsnickrade) och gjorde mig skyldig till det själv…

    Problemet med det hela är ju just det att recensioner är subjektiva. Om vi säger att en 3a i betyg är lika med ”bra” – då har vi ju också tyvärr lika många definitioner av vad som är bra som vi har recensioner på nämnda skiva. När jag själv läser recensioner brukar jag snarare gå efter vad som skrivs i texten än betyget som sätts – det brukar ge en rättvisare bild (om recensionen är bra, vill säga).

    Kanske borde man sluta med att sätta betyg (om jag inte missminner mig började väl Close-Up med sifferbetyg först för några år sedan?) och bara utgå från texten.

    Å andra sidan är det ju rätt kul att betygsätta saker.
    JonteRoyal skrev senast om: 400

    • Nils Petter Sundgren, den gamle filmkritikern, har skrivit en krönika om detta i Expressen: http://www.expressen.se/kultur/debatt/1.616226/kritik-som-noje

      Just där skriver han om hur man hängt upp sig på en betygssiffra i recensionen istället för att läsa och förstå varför. Det vore som om jag skulle börja skriva recensioner om In Flames, Sonic Syndicate och andra liknande band och sätta femmor på samtliga. Undra hur länge jag skulle kunna hålla uppe masken innan folk börjar klaga. Nu är det inte direkt som så att jag skulle kunna skriva något vettigt om nämnda band eftersom jag numera inte känner något alls när jag lyssnar på det.

  3. Chief Rebel Angel

    Mycket intressant, och lockande att skriva och diskutera mer om.
    Utan att avslöja alla tankar från en kommande krönika kan jag ändå säga att just betyget är bland det svåraste som finns, speciellt om skivan är ojämn.
    Hur ger man ett totalbetyg om skivans låtar varierar från ”världsklass” till avföring”, typ?
    Säg att en skiva, vilken som helst men låt oss ta just Opeth för enkelhets skull, innehåller en låt av maxbetyg (The Devil’s Orchard), två riktigt riktigt bra låtar ( The Lines In Your Hand och Häxprocess) samt 7 låtar till i fallande kvalité ner till trista enpoängaren (Heritage)…
    …hur sätter man då ett totalbetyg?
    Enbart sagt än gjort, och kanske är Jonte nåt på spåren.
    Siffrorna kanske måste bort?!

    Nåväl, intressant som fanken.
    Fortsättning följer!!!
    Chief Rebel Angel skrev senast om: NP: Vomitory "Carnage Euphoria"

    • Som redaktör eller bloggägare så är det där något som man får fundera ganska mycket på innan man slår slag i saken. Det underlättar, precis som Nils Petter Sundgren skriver i den länk jag hänvisar till i svaret ovan, för dem som ska hänvisa till det man skrivit (dvs om man lyckas bli så stor att någon bryr sig).

      Siffror fungerar ju i de flesta fall men jag tycker att det gör läsare lite för lata. Själv märker jag mig själv att hoppa över recensioner i Close-Up som inte är på sju och uppåt. Det är ett skadligt beteende för då läser man ju inte varför det är bra, utan att en person tycker att det är en sjua. Det säger ju egentligen ingenting egentligen för typen kan ha världens sämsta musiksmak och ge t ex ett band som låter som Evanescence en nia. Det gör ju att man ödslar tid på att läsa recensioner som är onödiga att läsa. ;)

      När det gäller din ”3 röster” så tycker jag helt klart att du ska ha kvar siffrorna. Kortare recensioner så som de i den typen av artiklar tycker jag blir tydligare med siffror.

  4. Intressant diskussion. Själv skissar jag på ett inlägg om bandets inställning till Lulu som någon form av ”konst”.

    I vilket fall. Mina två cent kommer här: Puritaner är dumma i huvudet, å andra sidan sägs hårdrockare vara de mest lojala. Jag har aldrig hållit med. Puritanerna skriker så fort något inte låter som på första plattan men så finns det de som klagar att ett band stagnerat om de låter likadant på två plattor eller fler. Hårdrockare är nog de mest förvirrande kritikerna som finns. I någon genre.

    138s inlägg är ett typiskt sådant som även jag skulle kunna ha skrivit. En kul kuriosa är att jag gjort det med andra band i Close Up Magazine men de recensionerna har strukits. Chefen var inte glad. Jag är förvånad över att den recensionen gick igenom. Den är rolig och helt rätt åt artister som fått hybris men innehållsmässigt säger den inget. Då för föredrar jag dessa två:

    http://t.co/OgpB1RAo och http://t.co/X7xnoLj. Att sedan Metros recensioner är begränsade av en minimal teckenlängd gör inte saken bättre.

    Jag minns för länge sedan att du, Jarno och jag hade en diskussion om subjektivitet kontra objektivitet gällande recensioner (på den gamla goda marathonman-tiden). En recension kan aldrig vara objektiv. Med det sagt tycker jag vårt yrke är redundant och förstår inte andra människors ilska.

    När det kommer till sifferbetyg har jag aldrig förstått innebörden av det heller. Jag försöker i bästa mån att inte lita på det och hoppas på att recensionen ger skivan/giget bättre omdöme. Men sedan jobbar jag själv i en bransch där jag sätter siffror till höger och vänster och någonstans måste de återspegla textens relevans. Däremot har jag absolut inga problem med att sätta låga betyg på mina favoritband ifall jag inte anser att de håller måttet. Tvärtom, jag förväntar mig så mycket mer och det är snarare en frisk fläkt att se att de inte alltid kan leverera. Att sätta en tvåa på Opeth var jobbigt då jag verkligen uppskattar bandet men skivan förtjänar inte mer. Om en skribent kan stå utanför sin fanboyism när recensionen skrivs är det bara bra. Men det kan vara svårt. Jag har själv haft problem med det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.