Summering 2011: Skivorna på årsbästalistan

När jag tittar på bildkollaget ovan så slår det mig att jag borde ha placerat var klok som placerade bilderna i den ordningen som de till slut rangordnades på årsbästalistan (bäst högst upp till vänster och minst bäst längst ner till höger). I den här texten är det istället tvärtom, från minst bäst till allra bäst. Varning! Extremt mycket text.

Burzum Fallen
Mer organisk än Belus om än fortfarande aningen monoton i sin framtoning och av de två återkommer jag oftast till Fallen. Gitarrljudet är tunt och monotont samtidigt som melodierna sjuder av känsla och etsar sig fast på ett lofi-sätt som få förmår åstadkomma. Årets mest hypnotiska black metal-release. Lyssna via Spotify!

Skraeckoedlan Äppleträdet
Tjock svensk ökenrock med influenser av lika svenska Truckfighters och amerikanska Kyuss. Likt Horisont väljer man att sjunga på både svenska och engelska vilket är trevligt men något som man kanske inte lyckas med lika bra som nämnda band. Bättre går det då med musiken som svänger något makalöst.  Jag måste uppleva det här på scen under 2012, där lär det bli ännu mer gung och dans! Lyssna via Spotify!

Antichrist Forbidden World
Det är inte lätt att ta sig an debutskivan av ett band som man sett live flertalet gånger och golvats vareviga gång. Jag hade förväntat mig stordåd av grandiosa mått och förmodligen är det därför jag känner mig besviken. Men detta är trots det fantastisk thrash metal med lysande tysk old school-nerv . Inledande trion Dark Sorcery, Militia of Death och Torment in Hell blåser sönder kalufsen på vem som helst.

Roffe Ruff Barrabas
Det började som terapi men slutade närmare avgrunden för Roffe. Fyllt av socialrealism, politik, kärlek, snuthat och existentialism är Barrabas det sista album vi fick av Majornabon innan uppståndelsen kring hans person blev för tung att bära. På Fröken Anderberg är jag nära lipen då det blir för nära men biter ihop och lyssnar vidare. Ladda ner via Stila dig!

The Flying Eyes Done So Wrong
Jag upptäckte det här bandet sommaren 2011 och just då kändes det så fullkomligt rätt. Det var en fantastisk sommardag: molnen var fåtaliga, solen gassade och folkölen var kall där vi satt på kompisens veranda. När jag nu lyssnar på det i januari 2012 så minns jag tillbaka till den där sommardagen och hur trevligt det var. Transcendent och långsam psykadelisk bluesbaserad rock är inget för vinterhalvåret så om du inte upptäckt detta ännu så kanske det är bättre att vänta till kanske slutet av april i alla fall? Men är du otålig så lyssna på Poison the Well.

Hexvessel Dawnbearer
Detta är musik för sena ensamma kvällar i mörka rum endast upplysta av levande ljus. Detta är musik som är raka motsatsen till storstaden. Detta är brittisk psykadelisk folkmusik så skör att minsta förhastade rörelse kan förstöra ens upplevelse av den. Detta är krävande av den anledningen att man som lyssnare behöver hitta rätt stund för att lyssna på den. Kvohst har på Dawnbearer skapat stämningar, melodier och låtar som jag längtar tillbaka till oftare än vad jag väntat mig. Lyssna via Spotify!

Pentagram Last Rites
Bobby Liebling, vilken låtskrivare gubben är! Efter att ha varit så fullkomligt väck på crack så länge som han varit, att då komma tillbaka och släppa ifrån sig Last Rites är en fantastisk bedrift (även om endast tre av låtarna på skivan anses vara nya). Last Rites är till bredden fylld av svängig ockult doomrock med massiva gitarriff som varenda en av alla anhängare av Graveyard (och alla andra 70-talsband som dykt upp de senaste fem åren) måste lyssna på. Enda negativa med skivan är att produktionen är aningen bastung vilket för mig innebär att det är ganska jobbigt att lyssna på den i hörlurar.

Autopsy Macabre Eternal
Att Macabre Eternal är årets bästa dödsmetallskiva står klart, men att den presenteras på en placering utanför topp tio tyder inte på annat än att 2011 för mig var riffrockens och undergångsmusikens år. För det mesta går det fortare för Autopsy än för den klassiska zombien men sällan handlar det om några 28 dagar senare-hastigheter. Skivan är full av härligt ruttna doom- och old school-riff men det är Chris Reifert som med sina zombiestämband lyfter skivan. Sällan har jag hört en så hängiven röstinsats och trots hjälpmedel som reverb och lagerteknik så finns det säkerligen ett femtiotal olika röstregister på skivan. Rotten in hell! Lyssna via Spotify!

High Spirits Another Night
2010 gav Chris Black oss heavy metal-orkestern Dawnbringer och i år släpper han Another Night med High Spirits vilken är full med refrängstark hårdrock med aningen fler Scorpions-influenser än vad kunde höras hos Dawnbringer. Låt inte referensen skrämma dig för det här är minst lika fantastiskt som det vi hörde på Nucleus. Det finns en glädje och eufori i allt det Chris Black släpper och det här är fyrtio minuter fantastisk hårdrock! Lyssna via Spotify!

Crowbar Sever the Wicked Hand
Det här är sludge. Ibland går det långsamt. Ibland går det undan. Hela tiden är det förbannat och fantastiskt. Är du inte helt slut efter den inledande trion låtar har du antingen duschat under tiden eller så stängde du av efter första låten. Sever the Wicked Hand är både mer melodiös och tyngre än vad den ger sken av vid de första lyssningarna och ger man den bara tid så faller allting på plats. Det här är årets bästa sludge! Lyssna via Spotify!

Saviours Death’s Procession
Det här är essensen av allting som rockfestivalen Muskelrock står för. Jag kan inte sluta lyssna på den här moderna versionen av NWOBHM. Lyssna via Spotify!

The Gates of Slumber The Wretch
Bandets doomifierade heavy metal lever ett helt eget liv. Riffen kryper, studsar eller stannar upp helt som dem vill och det finns inget att göra än att hänge sig. En kompis klagade på att det inte händer någonting i låtarna. Jag påstår att det är deras styrka. Deras bästa hittills.

The Heavy Eyes s/t
Det är egentligen löjligt hur förtjust jag är i riffkoncentrerad 70-talsrock. Gitarrerna låter som sig bör, sången är perfekt och låtarna bara svävar omkring. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att jag var stenad 24/7. Lyssna via Spotify!

Graveyard Hisingen Blues
Årets snackis. Inledningsvis var jag mäkta besviken och vädrade mitt missnöje på Facebook vilket konstigt nog genererade en större mängd kommentarer från personer med samma åsikt. Hisingen Blues hade inte i närheten av lika stor inverkan på mig som debuten hade men det är förståeligt när jag i en tidig diskussion kallade bandet för vår tids Black Sabbath. Men så efter ett par gig så satt man där med byxorna nere och dyrkade återigen. Bättre live än på skiva men ändå för jävla bra på skiva! Årets klassiska rockplatta (och Uncomfortably Numb är årets låtjävel)! Lyssna via Spotify!

In Solitude The World. The Flesh. The Devil.
Det tog mig ett tag innan jag förstod storheten i både det här bandet och i den här skivan. Bandets debut hyllades av vänner men jag fattade aldrig galoppen då och gör det inte heller nu. The World. The Flesh. The Devil. däremot. Den kan jag inte sluta hylla och rekommenderar den till vänner så fort tillfälle ges. Skulle din mamma undra hur hårdrock låter så led henne hit. Oavsett hur mycket man försöker utveckla hårdrocken så är det så går det inte att undgå att det är så här hårdrock låter, alltid har låtit och alltid kommer att låta. Sedan går det alltid att förädla konsten så som In Solitude gjort genom att koncentrera sig på låten och inte sig själva. Även om det är gitarristerna Henrik Palm och Niklas Lindström som för det mesta bjuder på höjdpunkterna så är det kollektivet som lyser allra starkast. Så här kraft- och stämningsfull hårdrock har jag inte hört sedan jag för första gången hörde Melissa.

The Wounded Kings In the Chapel of the Black Hand
Ockult eller ritualistisk rock blir inte bättre än den undergångsmusik som hörs på In the Chapel of the Black Hand. Mycket tack vare Sharie Neyland som tillsammans med Jex Thoth sjunger den här typen av musik allra bäst. Förutom den fantastiska känslan av att få vara en deltagare i en ockult svart magi-session så är det framför allt gitarrljudet som imponerar på mig. Tonen är så tjock, vågad och krossande och att då få fantastiskt ondskefulla, långsamma och nedstämda riff är helt underbart. Ge den tid, ty den kräver det. Höj volymen, ty den kräver det. Släck ljuset, ty den kräver det.

Noia Necessary Extinction (vinylen släpptes i år)
Det är extremt tråkigt att Necessary Extinction inte fått ett större genomslag än vad den fått för det här är den bästa thrash metal jag har hört på väldigt länge. Ingen av de fyra stora har skrivit så här bra låtar sedan 1988, möjligtvis 1990 i Slayers fall. Noias visa innehåller inga krusiduller utan det är fullt ställ som gäller från första början. Endast två låtar är längre än 3:10 vilket tyder på att man istället för att fylla ut med ett dåligt solo och en vers till säger stopp och tar nästa låt istället. Påstår du att du gillar thrash metal men ännu inte hört Noia så är det nu dags att ändra på det.

40 Watt Sun The Inside Room
2006 släppte brittiska doom metal-bandet Warning skivan Watching from a distance. Förmodligen gav den en illusion om att samtliga mörka och tunga funeral doom-band behandlade lycka, glädje och den känsla nyblivna föräldrar känner då deras första barn föds. Så sorgsen och tung kände jag att den var när jag upplevde den för första gången några år senare. När nu Patrick Walker återvänder till musiken gör han det med 40 Watt Sun (ytterst passande namn) och han gör det med besked.

The Inside Room är den vackraste, mest känslofyllda och kanske den mest perfekta skiva jag har hört på flera år. Varenda sekund på det här verket är existensberättigat. Att gå ifrån den förintande depressiva Watching from a distance till The Inside Room vilken snarare är dess raka motsats är enastående. Att beskriva något så innerligt och själsligt som den här skivan får mig att känna och uppleva är svårt utan att jag snubblar på adjektiven. Jag tror dock att jag försöker förklara vad kärlek är.

Andra bloggare om: , , ,

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

4 kommentarer

  1. Noia var ruskigt bra! Finns den bara på vinyl?
    JonteRoyal skrev senast om: Dansk thrash

    • Nej den finns även på CD. Var man hittar den i det formatet vet jag inte riktigt men jag ska ta och titta på det.

  2. Tack för en bra lista. Hittade ett par nya guldkorn som måste följas upp. Särskilt The Flying Eyes (nä, jag kunde inte vänta till april. :-))och Hexvessel.
    SpaderEss skrev senast om: Rock vin

  3. Jag letar också efter Noia! Hojta till om du hittar CD-utgåvan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.