Marduk – live i Norrköping

Om vrede och obotlig pessimism ska upplevas är det ett säkert kort att vända sig till Marduk. Ända sedan tidigt 90-tal har de jobbat hårt med att bidra till att göra världen till en mörkare plats. Att kalla dem något annat än våldsamma vore som att kalla en utvecklingsstörd för dum i huvudet. Marduk är skoningslösa.

För första gången på tolv år uppträder de i sin hemstad Norrköping. Biljetten går lös på blott 160 kronor och att som temporär Östgötabo missa detta kan inte betraktas som annat än rent blasfemiskt. Lokalbanden Misericordia och Year of the Goat agerar förband och spelar cirka en halvtimme vardera. Det förstnämnda bandet beskriver sig själva som ”pure dechristianizing black metal”. Live känns de lite för snälla för att leva upp till det uttrycket. Låtmaterialet var gediget men inget extraordinärt. Endast avslutande The Art of Perfection stod ut av de handfulla låtarna som spelades. Detta alster fick också publiken att vakna till. Tyvärr tog det också snabbt slut där.

Year of the Goat går ut som andra band och har i mediala sammanhang jämförts med sönderhypade Ghost. Med tre gitarrister, skönsång och ett mjukare sound står de helt klart ut bland kvällens andra akter. Pretentiöst är ett sparsamt uttryck när det kommer till att beskriva deras musik. Att hitta någon ondska bakom ytan är för mig svårt. Mina tankar förs istället till ett vemodigt Rush som försöker mer än vad de egentligen kan. Det börjar oftast bra men någonstans bland de otaliga musikaliska utspelen tappar jag intresset och inser att det egentligen bara är ett gäng mustaschprydda mysgubbar som lirar melodisk rock. Jag vill dock påstå att In Darkness är en fullträff.

Publikskaran börjar nu växa och stämningen trappas upp. Marduk äntrar scenen. Öppningsspåret brakar loss och jag slås av förtvivlan. Som ett hängivet fan har jag lyssnat in mig på samtliga plattor men jag har ingen aning om vilken låt de öppnar med. Detta kan nog också vara Marduks akilleshäl i livesammanhang. Det låter allt för lika.

Trots den snopna inledningen fortsätter satansrockarna att leverera välspridda hitlåtar från deras imponerande backkatalog. Bäst blir det när det går riktigt snabbt som i Panzer Division Marduk och Baptism By Fire. Men också när det går långsamt som i Womb of Perishableness som också bjuder på en liten eldshow. Jag gillar också när Joakim Göthberg som tidigare har agerat sångare i bandet kom upp och sjöng med i Cold Mouth Prayer som han även gör i studioversionen.

Det blir sällan tråkigt. Det låter allt för lika emellanåt men det gör inget för det låter som det ska. Daniel Rostén alias Mortuus har full publikkontakt under hela spelningen och förmedlar med bragd det budskap som genomsyrar kvällen. Döden. För det är det black metal rätteligen handlar om.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

3 kommentarer

  1. Mycket väl skrivet. Jag önskar jag varit där…

    • Trevligt att du gillar Patriks första text. Tillsammans med honom så kommer jag försöka att öka takten på AFJ. :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.