En tysk hårdrockskväll

Jag och sambon var i Berlin över midsommar. Det var mitt tredje besök i staden, första gången var under fotbolls-VM 2006. Årets resa var trevlig och jag blir bara mer och mer förtjust i staden efter varje besök. Annorlunda är det med musiken som kommer från Tyskland. Utöver Kreator som levererat konstant under 2000-talet och de två senaste Accept-skivorna så vet jag inte när jag senast blev eld och lågor över ett tyskt hårdrocksband. Annat var det när jag var tonåring.

Som tonåring kunde jag inte få nog av den även om jag var väldigt petig med vad jag gillade. Mitt intresse för tysk hårdrock började ganska sent egentligen, kanske någon gång omkring 1997. Jag inledde med veteranerna Blind Guardian (fram till Nightfall in Middle-Earth), Helloween (endast Kai Hansen-eran), Running Wild (fram till Black Hand Inn) och Rage (Welcome to the Other Side är den sista skivan jag hört).

Efter Tysklands uttåg ur fotbolls-EM var jag lite ledsen och kände att jag behövde pigga upp mina tyskofil-lager. Istället för att dränka sorgerna i stora glas med weissbier tog jag i fredagskväll tillfället i akt att lyssna på några bortglömda tyska hårdrocksband: Scanner, Heaven’s Gate och Chroming Rose.

Om vi börjar med Heaven’s Gate så är det förmodligen det band av de tre som innehåller den mest namnkunniga personen: Sascha Paeth (känd producent). Men den person i bandets som lyser starkast är sångaren Thomas Rettke. Precis som de flesta andra tyska hårdrockssångare så är hans engelska uttal inte perfekt men det tänker man inte på när man hör honom sjunga. Han var utan tvekan en av de bättre rocksångarna i band som slog sig fram i skarven mellan 80- och 90-tal. Där finns en passion, råhet och kunskap som är få förunnad. En fröjd att lyssna på helt enkelt.

Det är In Control (1988, Steamhammer) och Livin’ In Hysteria (1991, Steamhammer) som jag lyssnat mest på i mina dagar, men Hell for sale! som kom 1992 (Steamhammer) har även den en viss dignitet. Skivorna som kom senare har jag aldrig brytt mig om att lyssna på efter att ha blivit avrådd av kompisar. Som så mycket annan hårdrock som kom från Tyskland vid den här tiden så handlar det om melodiös heavy metal (observera att jag inte tycker att detta är power metal, men det är en annan diskussion). In Control och Livin’ In Hysteria är två helt makalösa skivor. Fyllda med underbar hårdrock, superba riff, underbara refränger och killar som har kul när de lirar. Det är kanske aningen lite råare än Helloweens Keeper-skivor, lite mer Judas Priest över det men samtidigt klassiskt tyskt. Rekommenderas! Här är titelspåret från In Control, och här är titelspåret från Livin’ in hysteria.

Scanner, kanske det mest oslipade bandet av dessa tre men i det här fallet är det absolut inte något negativt. Med oslipat syftar jag på ljudbilden: den är råare, snabbare och riffen är smutsigare än hos de två andra banden. Debutskivan, Hypertrace, är en temaskiva baserad på en sci-fi-story där (den tyska) militären under andra världskriget skapade en kommandostyrka bestående av sju personer. De utvalda muterades med vetenskapens hjälp och tränades för att bli de bästa soldaterna som någonsin setts. Men något gick fel. Hypertrace berättar fortsättningen. Det är fantastisk (nåja) resa fylld av fantastiska riff, underbara refränger och apbra låtar. Locked out är ganska skön.

Terminal Earth är det annorlunda. Det första som slår en är sångarbytet till S.L. Coe (som är till det sämre, även om han är bättre än många av dagens sångare). Och att man minskat ner på antalet riktigt bra låtar. Men det slår mig att texterna så här 20 år senare ändå är skrämmande aktuella (miljöförstöring, överkonsumerism och tv:ns förslavande kraft). Det hjälper ändå inte så mycket. Terminal Earth är alldeles för strömlinjeformad och generisk, där finns inget som lyfter (mer än kanske refrängen till Telemania). (På bilden ovan finns även skivan Ball of the Damned. Ytterligare en ny sångare, denna gång till det bättre. Ytterligare ett steg mot tysk power metal och den som går i gång på det bör lyssna på detta för det är råare och bättre än det mesta som släppts i genren efter 1997. Tollshocked är bästa låten).

Chroming Rose. Louis XIV, Garden of Eden och Pressure släpptes samtliga på EMI Records. Vid en jämförelse mot de två andra nämnda banden här ovan så är Chroming Rose inte lika hårda, de har en mer melodiös framtoning och det märks speciellt på så sätt att det är mindre speed metal i mixen. Istället satsar man på bra melodier och stora refränger. Den stora skillnaderna skivorna emellan är att utvecklingen från Louis XIV till Pressure går mot mer melodiösa låtar: mindre speed metal och mer AOR (även om Skyline of the World kanske är deras snabbaste låt någonsin).

Men trots det så tycker jag att Chroming Rose är det bästa bandet av de tre. Man är helt klart de bästa låtskrivarna i bunten. Dessutom har man Gerd Salewski på sång (ni som lyssnade på Crystal Eyes i början av 2000-talet hörde honom på skivan Vengeance Decending) som kan sjunga både melodiöst, hårt och ruffigt. Vilket han dessutom gör med bravur. Lyssna på titelspåret från Louis XIV, Hell In My Eyes från andra skivan Garden of Eden eller Metamorphic Dream från Pressure.

Som tyskar är banden kanske inte bäst i världen på engelska men lyckas trots det få till lyriken utan att man skäms. Chroming Rose behandlar t ex ämnen som aktiv dödshjälp (Right to Die), finanskriser (Heroes of the modern world) och miljöförstöring (Skyline of the world). Även Scanner lyckas bidra med ett par samhällskritiska texter i och med Telemania och Buy and Die.

Så om du gillar melodiös heavy metal från Tyskland men inte har hört något av de nämnda banden så råder jag dig att lyssna på YouTube-länkarna ovan. Skivorna med Scanner och Chroming Rose kan vara så pass svåra att få tag på idag att jag får hänvisa er till eBay. Det enda album som finns på Spotify är Heavens Gates Livin’ In Hysteria.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

8 kommentarer

  1. Inte hört talas om något av banden. Dock måste jag ändå lyfta på hatten för Heaven’s Gate eftersom dom låtit Richard Corben stå för sina omslag och det är ju aldrig fel. :-)

    • Jag kommer ihåg att jag älskade omslagskonsten hos de flesta tyska banden som tonåring. Brukade surfa efter mängder med serietidningskonstnärer som inriktade sig mot fantasymotiv, sparade ner kopior av bilderna och hade som skrivbordsbild.

      Trots det kommer jag inte ihåg namnet Richard Corben idag. Kanske beror det på att jag idag gillar mer minimalistisk konst?

      • Corben är en spännande karaktär. gjorde dig ett namn genom att teckna vansinnigt stiliga serier med mycket anatomiskt välutvecklade kvinnor och män (mest kända är väl ”Den”) som alltsomoftast sprang runt som gud skapat dom. En bit in i karriären blev han sedan tjenis med just gud och då blev det dax att dra in sina gamla serier och teckna på dem kläder… :-)

  2. Kan inte annat än hålla med. När kom det ett nytt intressant metalband från Tyskland senast?

    • Det finns ett par som inte tillhör ”Helloween-skolan” och det är t ex Kadavar och Ahab men fler än så kommer jag för tillfället inte på.

  3. Sodom och Destruction levererar fortfarande, kanske inget man blir eld och lågor över men lite glad blir jag allt när de släpper nytt.

    • Det är klart. Man lyssnar ju på åtminstone Sodom för att se hur det låter, men Destruction tycker jag har tappat låtskrivarstinget.

  4. Destruction om några har ju levererat även denna sidan millenieskiftet. Senaste plattan Day of Reckoning håller hög klass. Något för Sodom att fundera på för där har inte mycket vettigt kommit sen 80-talet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.