”The thirteenth of november / a haunted friday night / the graveyard gates swing open / crypts all spring to life / rotting hands dig upwards / searching for moonlight / the fog rolls in so thickly / it creeps into your mind”

Chick-chick-chick-chick-chick-cheeeeeeeeee. Åh! Vilket riff! Så förbannat fult, minnesvärt och fullkomligt briljant. Det här är elva minuter pur punkdoomsk magi. Tack vare det riffet så har låten en extremt ful och rutten karaktär och är en av bandets mer långsamma låtar (speciellt med Scott Reagers).

Emellanåt kan jag få känslan av att Saint Vitus Wino-era får lite väl mycket av rampljuset när det snackas amerikansk doom. Reagers röst är kanske inte för alla, men fan, hans lite ostrukturerade och slitna punkröst är i min bok något positivt. Har ni inte någon koll så bör ni klicka på play eller lyssna på den fantastiska Hallow’s Victim som även den är en ypperlig uppvisning i hur man kan spela doom men samtidigt verka som ett punkigt thrashband (lyssna speciellt på titelspåret).

Jag brukar återkomma till denna så stökiga doom metal eftersom det mesta annars brukar vara väldigt välproducerad eller åtminstone kännas perfekt. Självklart skall det vara hög volym på stereon när du drar igenom den här dängan, men se till att inleda med en så pass lämplig volym att du kan höja något snäpp efter ca sex minuter.

”Hold your breath baby, we’re roamin’ here tonight!”