Doomlobbyn pratar om zombiekatastrofen

Jarno hörde av sig till mig och påminde om att det snart var dags för ett gästinlägg igen. Det önskade temat var, förmodligen på grund av den annalkande allhelgonahelgen, zombies.

Inte nödvändigtvis med musikalisk antydning, vilket är lika bra eftersom all zombielåtsdiskussion tar slut efter att man spelat den bästa låten på temat. Göteborgarna Destiny med Living Dead.
Den som är gammal nog att minnas Svar Direkt och Siewert Öholms outtröttliga krig mot ungdomskultur som inte var välsignad av en pingspastor kan ha sett Siewie citera en svensk översättning av texten i TV. Det var, som man plägar säga i dessa sammanhang, stark tobak. Det var dessutom ett rätt övertygande argument, tillsammans med det faktum att omslaget till Atomic Winter-plattan var tecknat av Derek Riggs, för att börja lyssna på Destiny.

Vi skulle också i och för sig, för sakens skull, kunna ta en titt på den här bisarra livevideon med Saint Vitus från Palm Springs Community Center -86.

Men jag tänkte inte prata så mycket om obskyr musik idag. Utan mer om de vandöda. Jag är inte någon zombiexpert, men jag har sett nog med filmer, läst nog med böcker och dessutom gått ABF:s kurs ”Att överleva en zombiekatastrof” samt går för närvarande fortsättningskursen på samma ämne. Så något kan jag nog ha att bidra med.

Innan vi går vidare måste vi bara gör en sak klart, zombies är inte snabba. Trenden med snabba zombies som drivit igenom populärkulturen på sistone är helt förkastlig. Att göra zombien snabb är att inte förstå den.
Vissa talar om zombiefilm som en kritik mot konsumtionssamhället. Förmodligen för att den enda zombiefilm de har sett (eller hört talas om) är Romeros Dawn of the Dead, visserligen en av de bästa zombiefilmer som gjorts, men ändock bara en film. Zombien är i sig en metafor för något mycket mer övergripande, döden. Där vampyren och varulven kan köpslås med eller bekämpas kan zombien i slutändan bara fördröjas.

Du kan inte fly från zombies, de kommer förr eller senare ikapp dig med dödens långsamma och obönhörliga säkerhet. Ser man på de vandrande döda ur den aspekten så blir alla antydningar till att de skulle kunna vara snabba och viga rätt löjeväckande. Visst, döden kan vara snabb och slå dig ur de mest oväntade vinklar, men det är en anomali. Snabba zombies berättar inget om det mänskliga tillståndet utan är bara, som bäst, en metafor för en trafikolycka på fyllan i Santorini.

Vad ska vi då göra mot zombieapokalypsen, om vi vill förlänga våra mänskliga liv till det yttersta? Det första jag kan säga är att styra ligger i nummer. Ju fler ni är desto fler kan hålla vakt under de pass då de övriga sover. Desto större grupp, ju mer motståndskraft när en grupp vandrande lik anländer.

Men se upp med vilka jönsar du omger dig med. Sådana där fjantar som blir sura om de inte får vara hövding är bäst att sortera ut redan i förstadiet. En grupp med prestigelösa människor som inte öppnar barrikaden bara för att de blivit nekade att bestämma vilken burk bönkonserver som skall öppnas till kvällsmålet har betydligt större chans att överleva.

Platsen du väljer är av största vikt. Jag har en tendens till att tänka på skärgårdsöar som bra platser, men då måste du ändå tänka på att zombies förmodligen kan komma vandrandes under vattenytan. Se till att sänka åtskilliga varv av taggtråd och betongklumpar runt din ö för att trassla in eventuella besökare. Dessa skapar dessutom artificiella rev som på sikt kan öka fiskbeståndet runt din tillflyktsort.

Planera din flykt, du behöver inte göra som snubben i Outsiders på femman och gräva ner hinkar med torrfoder runt alla troliga vägar, men det är bra om du vet hur man enklast kommer till en plats som inte är din ”compact-trea” på Söder utan att stöta ihop med allt för många människor (eller zombies).

Försök att bunkra upp med bytesvaror, alla kommer bygga lager av konserver och ammunition, men vem kommer ha DVD-filmer, erotikmagasin och böcker om finsnickeri? Om du inte hann med plundringen av ICA Maxi försök slå en sväng in till Akademibokhandeln och fyll kappsäcken med saker som förr eller senare kommer bli mycket efterfrågade.

Lär dig några riktiga färdigheter, det är vansnnigt vad få finansanalytiker, javaprogrammerare eller ens butiksbiträden som postapokalypsen behöver. Lär dig jaga, lär dig laga mat med improviserade råvaror och lär dig bygga ett skjul med fyra väggar som kan bära ett tak. Fundera vad du tycker att Robinsondeltagarna borde ha siktat på att kunna istället för att intrigera och gnälla och anpassa det sedan efter svenskt klimat. ABF och Folkuniversitet är förmodligen din vän här.

Ni får ursäkta det ganska tunna materialet här. Mitt skrivande avbröts av en hysterisk förkylning som gjorde att jag sprang rätt in i deadline. Men jag har givit er några viktiga hållpunkter, ett minne från åttiotalet, ett obskyrt liveklipp och avslutar med fransk zombiefilm. Så ni har förmodligen inte märkt någon skillnad.

Les Revenants – They Came Back, är en strålande fransk zombiefilm som hanterar zombieapokalypsen på ett mer europeiskt plan, utan vapenfetishismen, bravadot och den ständiga amerikanska panikkänslan att man nog egentligen förtjänar att utplånas av en övermäktig fiende som straff för vad man gjorde med indianerna. Med andra ord, zombieapokalypsen är mer av ett byråkratiskt problem… bara folkräkning av de döda som återvänt kommer ta månader. Filmen slog Hanteringen av Odöda med ett år, så om du tycker det luktar Ajvide, pilutta dig.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Fantastisk läsning. En tackar bugar och tar en tugga!

  2. Mycket bra skrivet och tack för tipset om den franska rullen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.