Det är inte varje gång man kan skydda hjärtat från de där sångerna som river murar och skär i hjärtat. Ibland är det de lyckliga sångerna och ibland är det de olyckliga sångerna. Den här gången är det sånger av båda sorter. Hellsingland Underground har sedan första skivan alltid funnits någonstans i periferin utan att göra något större väsen av sig. Den första självbetitlade skivan (2008, Killed By Records) var en enkel och skön Allman Brothers Band-historia med ett norrländskt uttryck. Andra skivan Madness & Grace (2010, Killed By Records) flöt obemärkt förbi och jag har nog inte hört en enda låt från den trots att jag har den i min ägo. Men den tredje skivan, Evil Will Prevail (2012, Killed by Records), slog undan fötterna ordentligt.

Egentligen så skulle jag vilja anmäla hela skivan bakom den här luckan men presenterar er skivans sista och bästa låt They All Grew Old While I Grew Young. En fantastiskt fin låttitel och låt som jag tror handlar om att fortsätta vara en rebell även när man blir äldre och inte falla in i vuxenhetens konformitet. Men den här skivan är så mycket mer för mig vilket förmodligen beror på att jag tolkar in så många personliga erfarenheter i lyriken. Det kanske handlar om en eller två paragrafer per låt eller kompletta låtar. Det slår an på så viktiga personliga plan att jag inte kan göra annat än att älska det.

In The Evening t ex, som jag musikaliskt inte riktigt kommer överens med, får mig att tänka på när jag slutat gymnasiet och jobbade på en batterifabrik. Där fanns en gubbe som jobbat på fabriken i hela sitt liv och kunde inget annat än att bygga batterier. Det var hans uppgift att lära mig bygga batterier vilket mest handlade om att läsa av diverse ritningar. Samma vecka som jag slutade på fabriken gick hans fru bort. Två veckor senare fick jag höra att polisen hade hittat honom livslös i hans lägenhet. Han hade hängt sig. I In The Evening hittar polisen en livlös man i en lägenhet.

Känslor som är raka motsatsen till de här ovan finns i You Shine The Dark Away.

Men som sagt, skivans bästa låt, They All Grew Old While I Grew Young. Det är en nio minuter lång uppenbarelse som spänner över allt som finns på skivan och blir som allra bäst när texten slutar och någon sjunger: “And so my journey begins”.

Släck, höj och blunda!