Recension: Deus Otiosus – Godless

Jag har under det senaste året lyssnat väldigt lite på dödsmetall, men när jag väl har gjort det så har det mer eller mindre band som jag lyssnat på i flera år. Det är endast två nya dödsmetallskivor som nått fram till min stereo under 2012, dessa är med Bombs of Hades och Necrovation. Så när det i januari kom ett mail från ett danska Deus Otiosus så trodde jag att det skulle vara ett i mängden av alla danska slam death metal-band. Men om Låtsnacket lärt mig något så är det att ställda förväntningar är i vägen när man skall lyssna på musik som man inte vet något om.

När man för första gången lyssnar på Deus Otisus så skulle man kunna avfärda dem som ett old school death metal-band i högen bland alla andra, men då gör man det alldeles för lätt för sig själv. För det enda som jag direkt skulle säga är old school med det här bandet är att man inte spelar i 210-knyck hela tiden. Deus Otiosus spelar death metal på det sätt som jag gillar den allra bäst; ful och ganska långsam men med inslag av snabbare partier. Köttdöds enligt vissa. Framför allt lyckas de med sådant som många närbesläktade band inte ofta gör, de har en dynamik i musiken som gör den mer intressant. Förmodligen kommer dynamiken ifrån att man skapar sin musik utifrån sina egna önskemål och inte genreregler. Ett utmärkt exempel på detta är Face the Enemy som blandar skivans dödsmetallriffande med doomriffande som senare blir thrashriffande och helt plötsligt slängs det in ett hårdrocksolo. Jag älskar tilltaget!

Det här mixen av olika metalgenres som är Godless stora behållning. Det ger skivan en lite längre livslängd och nästan alla låtar vinner på mixen. Favoriter bland låtarna är den doomiga New Dawn, den ösiga Pest Grave, Cast from Heaven och redan nämnda Face the Enemy. Sedan bör jag nog välja zombielåten Surrounded by the Dead som har en grymt läcker refräng (The dead, they walk again!). Standardiserad zombielyrik, men alltid lika direkt och hårt slående, man vet direkt att det är dags att greppa yxan!

I produktionen finns det en trubbighet i varje gitarriff, basgång och trumslag som gör att exaktheten minskar och det gör musiken råare och ändå man hör samtliga instrument tydligt. Tummen upp till den bra och ändå smutsiga produktionen som gör att känslan av förruttnelse finns kvar.

Skall jag referera till ett annat band så skulle jag referera till Necrophagias Holocausto de la Morte (1999, The Plague). Inte för att banden låter lika varandra utan för att skivorna får mig att känna likartade känslor.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Shit, det där var ju riktigt jävla bra. Det här blir att grotta ner sig i. Tack för tipset!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.