A Fair Judgement: Årsbästalistan 2012

Varje år kommer det skivor som man fattar tycket för lite mer än för den där vanliga skivan. Det här är de tolv skivor som jag omfamnade lite extra väl under 2012. Det är tolv skivor som på ett eller annat sätt fick det att brumma lite extra skönt i musikhjärtat under 2012, men även fortfarande under 2013. Inte heller här är det någon speciell ordning på skivomslagen.

Pallbearer – Sorrow And Extinction (2012, Profound Lore Records)

Årets utan tvekan bästa skiva! Katedralstora riff, fantastiskt doomsång (doom skall sjungas, inte growlas eller skrikas) och löjligt stämningsfulla melodier. Pallbearer lyckas att få till de riktigt tunga låtarna samtidigt som de är emotionella och sköra. Det är den dynamiken som är en anledning till varför den här skivan är så bra.

Wo Fat – The Black Code (2012, Small Stone Records)

Karbonkopior av Kyuss var min första tanke när jag upptäckte bandet. Min andra tanke var att det här måste vara den bästa rock jag hört på flera år. Wo Fat är det ultimata rockbandet i min värld. På The Black Code får vi två delar av perfekt rock i varje låt, en del med normal låtuppbyggnad och en del med längre jampartier. Perfekt så!

Witchcraft – Legend (2012, Nuclear Blast)

Jag tillhör den skaran som alltid valde Graveyard före Witchcraft när det skulle väljas sida. 2012 ändrades den ståndpunkten. 2012 släppte Witchcraft en mycket bättre skiva än vad Graveyard gjorde. Det smärtar mig att säga det men exakt allting är bättre på Legend vid jämförelse mot Lights Out. Varenda låt på skivan är fantastisk, melodierna är fasansfullt snygga och produktionen är i världsklass. Det här är precis som med de två ovannämnda skivor blivande klassiker.

Om – Advaitic Songs (2012, Drag City)

Det kan inte längre sägas att Om är ett band som tillhör metalgenren (det är länge sedan det faktiskt var sant). Visst det är tungt men inte metal, men så har man alltid varit mångfacetterat. Istället handlar Om numera om deras spirituella bas och instrumentalisering (dvs det de uträttar med sina instrument). Det gör i sin tur att det krävs mer av lyssnaren precis som i fallet med Swans. Ger man sig hän Om så får man också utdelning på sin insats.

Dawnbringer – Into the Lair of the Sun God (2012, Profound Lore Records)

I det förra inlägget skrev jag något om att endast RAM och Accept släppt riktigt bra heavy metal-skivor under 2012, men när jag skrev det hade jag helt glömt bort Dawnbringers konceptskiva. Inte lika direkt som förra skivan, men när man väl tagit den till sig så lyfter den tillsammans med dess koncept. Det är heavy metal som är återhållsam, storslagen, effektfull och vacker, vilket egentligen är allt som bra heavy metal inte skall vara. Men det är fasansfullt bra!

Chris Robinson Band – The Magic Door (2012, Silver Arrow Records)

Black Crowes-sångaren Chris Robinson släppte under 2012 två stycken album där The Magic Door (2012, Silver Arrow Records) är det ena och Big Moon Ritual (2012, Silver Arrow Records) det andra. Egentligen finns det inte så stora skillnader dem emellan men min favorit väljer jag utifrån två låtar Appaloosa och Vibration & Light Suite. Det här är musik från Kalifornien och musiken flyter lika fritt som Kalifornien, eller kanske snarare Amerika, gjorde under senare delen av 60-talet och det tidiga 70-talet. Inspiration har hämtats från hallucinogener och stora jamband i stil med The Grateful Dead, Allman Brothers Band men även The Faces. Det här musikaliskt solsken, raka motsatsen till Mgła.

Storm Corrosion – s/t (2012, Roadrunner Records)

Efter besvikelsen med Opeths senaste skiva var jag inte helt angelägen om att ta mig an Storm Corrosion. Men när jag väl gjorde det så blev jag fullständigt golvad. Länge sedan var det jag hörde så vacker musik. Det är verkligen hypnotisk musik med fantastiska musiker som gör att jag slappnar av, sluter ögonen och följer med in den fantasivärld som jag skapar innanför mig själv. Som alltid när Steven Wilson är inblandad så är produktionen i toppklass, och det låter utmärkt på nästan vilken utrustning som helst. Det här är inget man lyssnar på när man diskar, utan snarare då man avnjuter fredagswhiskeyn.

Black Breath – Sentenced to Life (2012, Southern Lord Recordings)

Ytterligare en gång har jag glömt en skiva. Här tror man att man knappt lyssnar på dödsmetall under 2012 så kommer jag plötsligt ihåg Sentenced to Life och den rediga käftsmäll till metalplatta den är! På ett sätt är jag glad över att de släppt den något rockigare känslan som infann sig på föregångaren Heavy Breathing (2010, Southern Lord) och istället ökat på hardcoreinfluenserna. Och att Kurt Ballou producerat betyder även det kvalitet. Det här är musik som får dig att vilja starta en moshpit hemma tillsammans med fru, barn och grannar och ni kommer att mosha tills det att den sista näsan är bruten.

Horisont – Second Assault (2012, Rise Above Records)

Förmodligen det minst kända bandet i ledartrion av svensk rock (de två andra banden är Witchcraft och Graveyard). Det betyder så klart inte att de är av någon anledning skulle vara sämre, inte alls. Snarare betyder det att bandet fortfarande är tillräckligt hungriga för att bevisa världen att man minsann inte är någon härmapa utan står på egna ben som världens bästa rockband. Från debuten har man vuxit låtskrivarmässigt, slopat de svenska texterna och slängt in en stor hink med sväng och uppkäftighet. Produktionen är härligt torr, låtarna av världsklass och attityden är osvenskt kompromisslös. Suverän hård rock!

John Murry – The Graceless Age (2012, Bucketfull Of Brains)

Jag upptäckte John Murry då han tillsammans med Bob Frank, en gammal countryräv, spelade in en skiva med sånger om kända amerikanska mordhistorier. Sedan dess har sju år passerat och John Murry har hunnit med att fastna i det tunga narkotikaträsket, förlora fru och barn, vara död i några sekunder, återvända till livet, ta sig ur sitt narkotikaberoende och återigen försonas med sin familj. The Graceless Age är en becksvart americana-skiva precis som det låter, men det är också en skiva som visar på den fantastiska styrka som finns hos människan. Släpps på nytt bolag med en extra skiva någon under 2013.

Mgła – With Hearts Towards None (2012, Northern Heritage Records)

Mgła fångar på With Hearts Towards None essensen av black metal på ett utmärkt sätt. Det är svart, mörkt, kargt men samtidigt ljust, melodiöst och fullt av suveräna gitarriff.  Jag gillar speciellt hur, och det här gäller över hela skivan, ena gitarren spelar en en ganska melodiös, kall och huttrande melodislinga för att få sällskap av basen och den andra gitarren som lägger grunden och ”tryckat” i musiken. Det är just den här kampen mellan ljuset och mörkret som är skivans främsta egenskap. Bandet har blivit bättre för varje skiva, men hur kan man toppa det här?

Hellsingland Underground – Evil Will Prevail (2012, Killed By Records)

Det är lösare och ledigare än på tidigare skivor och det hela låter produktionsmässigt bättre än tidigare. Själv saknar jag den där sydstatsinfluensen som fanns tidigare. Istället är det på skiva mer pop än tidigare och live är det mer rock än på skivan. Lite schizofrent.  Men att dra sådana paralleller det är att nagelfara skivan efter fel med ett förstoringsglas. För det här är ändå en fantastisk liten sorgligt oupptäckt pärla full av fantastiska poplåtar där texterna för det mesta är huvudsaken.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

3 kommentarer

  1. Mången trevlig skiva på den listan och som vanligt ett gäng som är nya för mig. Dock så är ju frågan om man hinner kolla upp dessa nu när vi är mitt i 2013 och man har fullt upp med att upptäcka musiken som släpps just nu.

    • Om man har tillgång till Spotify så borde man hinna med att kolla upp lite när man har lite outnyttjad tid någon gång. Alltid bra att skapa spellistor i Spotify om man använder det.

      Vad var det som fångade ditt öga/öra allra mest? Jag upptäckte att jag missat att länka min Spotifylista men det får jag göra i morgon.

      • Som gammalt Opeth-fan och halvt om halvt Porcupine Tree-fan så är det väl främst Storm Corrosion som lockar. Hade ögonen på skivan när den skulle släppas men brydde mig aldrig om att ens provlyssna. Fast nu när jag läser vad du skriver om den så känner jag att jag borde ge skivan en chans.

        Annars är det nog mest Dawnbringer och Horisont som lockar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.