Snabbt om Fish på Trägårn igår

Igår var det alltså konsert med Fish. Hans tid med Marillion (som jag håller på att berätta om här på bloggen) är fem underbara musikaliska år. Det är fem år som ingen som gillar bra musik bör missa. Trots att han inte varit med bandet sedan 1988 så är det det bandet som han för alltid kommer att vara förknippad med. Det är lite som med Journey och Steve Perry, Genesis och Peter Gabriel och Helloween och Michael Kiske. Band där sångaren blivit en sådan ikon för bandet att oavsett vem som utsetts som efterföljare får det väldigt tufft.

När det gäller Fish och Marillion så tycker jag att dem båda har haft det problematiskt efter att de skiljdes åt. Båda har haft det svårt att nå upp till samma nivåer som under det som får klassas som ”storhetstiden”. Den som kommit närmast enligt mig är dock Fish (avslöjar så klart inte ännu) även om det även där finns en hel del sömnpiller under den nu nästan 25 år långa solokarriären. Det som är positivt är att han under de senaste tio åren piggnat till och släppt bra material igen.

Anledningen till besöket i Göteborg är den helt nya skivan A Feast of Consequences som endast släpps via hans webbsajt och fanclub. Jag fick tillgång till FLAC-filer för några veckor sedan som tack för att jag förhandsbokat skivan och har lyssnat igenom den ett par gånger. Jag och mitt sällskap anlände tio minuter sena till konserten i tron att det fortfarande var förbandet som stod på scen, men det visade sig att det inte var något förband alls utan att Fish gått på scen istället. Irriterande nog hörde vi bara trefjärdedelar av Script For A Jester’s Tear och en vän informerade att vi missade Perfume River och Feast of Consequences från den senaste skivan.

Vi är lite stressade och det tar en låt innan jag hamnar i rätt stämning. Det första som slår mig är hur bra det låter; hur fantastiskt både Fish och bandet låter. Jag hade inte väntat mig att Fishs röst skulle vara så fräsch som den var. Det är i de nyare låtarna som han presterar allra bäst, det är de låtarna som får det att riva till bröstet. Fish är ingen Bruce Dickinson, Pavarotti eller någon annan känd sångare; han är sig själv. Hans röst har en sådan pondus och säkerhet att varje ord når fram och träffar en rakt i hjärtat. Att den ibland blir sned förstärker snarare dess kvalitet; han låter som en väderbiten vissångare.

Under hela konserten bjuder han på sig själv. Han förklarar vad låtarna handlar om och han talar lika känslosamt om dem oavsett om det handlar om vad han känner inför fenomenet ”att ungdomarnas största önskan nuförtiden är att bli kändisar” (All Loved Up), hur människan förstör Moder Natur (Blind to the Beautiful) eller hur hans farfar grävde skyttegravar under det första världskriget. För mig är det låttrion som behandlar det sistnämnda ämnet som är kvällens behållning;  Crucifix Corner, The Gathering och Thistle Alley växer något så enormt den här kvällen. Tillsammans med spelglädjen och den kärlek som bandet bjuder oss på går det inte att inte tycka om detta. Enda anledningen att tycka så vore om man hade väntat sig en ”best of Marillion”-spelning, men gjorde man det är man förmodligen konstig.

Nu blev jag trots allt långrandig och det var ju inte tanken alls. Har du möjligheten att se Fish, på den här turnén eller på någon annan, ta den! Det kanske inte är vad du lyssnar på i vanliga fall, men är du öppensinnad för musik och duktiga musiker så kommer du inte att lämna konsertsalen besviken! Underbart!

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

3 kommentarer

  1. Kul att se att han fortfarande levererar, den gamle gubben.

    Ser fram emot genomgången av hans soloskivor då jag varit inne på att börja utforska lite bland dom men inte riktigt vetat var man ska börja och vad man ska undvika.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.