Fredagslåten: Y&T – Mean Streak

1972 bildades ett coverband utan namn i Hayward, Kalifornien, USA. 1973 fick gitarristen Dave Meniketti platsen som gitarrist efter en provspelning, och strax därefter fick bandet också sitt första gig. Eftersom man fortfarande saknade ett namn så valde Leonard Haze (trummor) bandnamn efter den skiva som spelades på skivspelaren, Yesterday & Today med The Beatles. Och så var ett klassiskt hårdrocksband grundat.

1976 släppte man som Yesterday & Today (1976, London Records) sin självbetitlade debutskiva. En skiva full av tidtypisk hård rock och som kanske inte innehåller några större hits, men är trots det en habil rockplatta. Efterföljaren Struck Down (1978, London Records) lyckades inte den heller med att ordna några större hits, men är trots det en helt okej rockplatta i min mening om än inte lika bra som debuten. Så efter att London Records släppt två skivor med Yesterday & Today som misslyckats med att skriva större hitsinglar så valde skivbolaget att avsluta samarbetet.

Tack vare Earthshaker lyckades man få spela förband till redan enorma hårdrocksband som AC/DC och Kiss. Bandets sound hade blivit hårdare, ösigare och aningen NWOBHM-influerat.

Nytt skivbolag och nytt bandnamn

Bandet gjorde några hundår, skrev låtar, slet och spelade rock eftersom de trodde på sig själva. Detta resulterade i att man 1981 skrev ett långtidskontrakt med A&M Records. Samtidigt valde man att förkorta bandnamnet till Y&T efter det att fansen på konserterna oftare skrek ”Y&T, Y&T, Y&T” istället för det väldigt mycket längre ”Yesterday & Today, Yesterday & TodayYesterday & Today” när de ville att bandet skulle spela extranummer.

Det här jag tycker att bandet blir riktigt intressant. Så debuten för A&M Records, Earthshaker släpptes 1981 och var en storartad ”comeback” och en stor framgång. Tack vare Earthshaker lyckades man få spela förband till redan enorma hårdrocksband som AC/DC och Kiss. Bandets sound hade blivit hårdare, ösigare och aningen NWOBHM-influerat. Vissa menar att detta är den enda skiva som på riktigt lyckas fånga bandets energi från konserterna. Jag kan till viss del hålla med om det, men det är trots det inte min favoritskiva med bandet. Mina favoritlåtar på Earthshaker är den ganska töntiga men charmerande pärlan Shake It Loose, de attitydstinna och snabba Hurricane och Knock You Out. Glöm inte heller att lyssna på den avslutande och episka balladen I Believe In You.

Black Tiger, en första kommersialisering

[two_third]Y&T satte verkligen ribban för den amerikanska hårdrocken trots att de inte sålde lika många skivor som andra mycket större artister som Van Halen, Journey och Mötley Crüe. När man 1982 släppte Black Tiger (1982, A&M Records) var det en skiva som inte var lika framgångsrik i USA men lyckades fånga en placering på de brittiska albumtopplistorna. Skivans problem i mitt tycke är att den inte fångar bandets energi på samma sätt som ”comeback”-skivan Earthshaker gjorde. Det är också något som verkligen hörs när man jämför med liveskivan Open Fire som släpptes 1985. Det finns en hel del bra material på Black Tiger, men det håller inte hela vägen. Det är aningen oinspirerat, något som det verkligen inte var på bandets konserter. Det finns trots det några riktigt sköna låtar på skivan, t ex Open Fire, Forever och Barroom Boogie är de allra främsta ljuspunkterna.[/two_third][one_third_last]

Man har verkligen träffat rätt och inte gjort ett enda fel den här gången (kanske är den där gonggongen aningen malplacerad i Midnight In Tokyo).

[/one_third_last]
Y&T Band

Y&T Band

She’s got a mean streak

Alla band har de där stora skivorna som de för alltid kommer att förknippas med. Black Sabbath har Paranoid (1970, Vertigo), Iron Maiden har Number of the Beast (1982, EMI), Judas Priest har British Steel (1980, Columbia) och At the Gates har Slaughter of the Soul (1995, Nuclear Blast). Mean Streak (1983, A&M Records) är Y&Ts magnum opus. Skivan är producerad av Chris Tsangarides som lyckats att kombinera den mer kommersiella känslan från Black Tiger med den snabbare rockigare känslan från Earthshaker. Mean Streak låter mer samspelad, mer fokuserad, mer direkt och väldigt mycket bättre. Man har verkligen träffat rätt och inte gjort ett enda fel den här gången (kanske är den där gonggongen aningen malplacerad i Midnight In Tokyo). Man ser även extremt tuffa ut i sina tajta spandexbyxor, pannband, lädervästar och snygga gitarrposer!

Skivan är från inledande Mean Streak (varje gång jag hör den här låten blir jag otroligt ölsugen och därför jag nu knäckt upp en folköl) till avslutande Down And Dirty fullproppad med enbart bra rocklåtar. Andra låtar värda att nämnas är Straight Thru The Heart, Lonely Side of Town, Midnight In Tokyo, Breaking Away, Hang ’Em High, Take You To The Limit och Sentimental Fool. Missa ingen av dem!

På jakt efter den stora hitlåten

Efter den otroligt framgången med Mean Streak gjorde att helt andra krav ställdes på bandet i och med den kommande uppföljaren. 1984 års skiva döptes till In Rock We Trust (1984, A&M Records) och eftersom det är något som både jag och alla läsare av den här bloggen gör så är det bara att konstatera att det här är, bra. Låtarna blir större, refrängerna större, riffen mindre hårda och låtarna studsigare. Inledande Rock & Roll’s Gonna Save The World är hemsk låt där texten förmodligen är bandets sämsta stund någonsin. Men det blir bättre, om inte lika perfekt som på förra skivan.

[two_third]Även om det låter bra och jag gillar det, så är det bara Master And Slaves, Lipstick And Leather och (Your Love Is) Driving Me Crazy som lyfter sig över standarden för den här typen av klassiskt amerikansk hårdrock.

Äntligen! Den stora hitlåten

[/two_third][one_third_last]

”I went to my cousins wedding with my black leather jacket on, they told me I was dressed wrong.”[/one_third_last]

Down for the Count (1985, A&M Records) är precis som föregångaren ytterligare ett steg bort från det som får anses som det klassiska Y&T-soundet och mot ett mer strömlinjeformat radioanpassat sound. Man introducerade keyboarden för första gången och fick direkt en hit på de amerikanska listorna med låten Summertime Girls. Man omfamnade MTV-generationen och jag tycker att om man är ute efter ”hårdrocksmusik” i samma kategori så finns det väldigt många bättre band än Y&T. Framför allt finns det bättre låtar än de som finns på Down for the Count. Det är inte bara låtarna som på den här skivan som är sämre, utan det är ett annat väldigt viktigt karaktärsdrag för Y&T som blivit mycket sämre: Dave Menikettis annars så fantastiska gitarrspel och sång.

Men visst finns här någon enstaka låt som jag skulle kunna tänka mig att ha med på en Y&T-låtlista. Bland annat lyckas Anything For Money förvånansvärt bra med att få till den här typiska LA-känslan. Samtidigt har Don’t Tell Me What To Wear den där uppkäftiga och obligatoriska rockattityden. Smaka bara på ”I went to my cousins wedding with my black leather jacket on, they told me I was dressed wrong.”. Helt rätt!

Band Over (and then on again)

Ett år senare lämnade originaltrummisen Haze bandet, och innan det hade blivit 1990 hade även Joey Alves (gitarr) lämnat. När man 1991 kastade in handduken för första gången hade man hunnit med att släppa två skivor till Contagious (1987, Geffen) och Ten (1990, Geffen). Tyvärr är dessa två inget för andra än de närmast sörjande fansen.

Man återförenas 1995 med samma manskap som på Ten, och släppte Musically Incorrect (1995, Music For Nations). En passande skivtitel och en ganska mogen rockplatta med bluesbotten och ett hårdare och mer modernt sound. Släppt under en tid då Iron Maiden spelade på Kåren i Göteborg för knappt 500 betalande, och då ingen ville spela klassisk hårdrock, är det här en väldigt bra skiva. Det är långt ifrån samma öldrickarrock som på Mean Streak utan här är det kanske ett mer grunge/alternativ rock-influerat rockband som satsar på rutin istället.

Band over again (and then on again)

1997 släpper man Endangered Species (1997, Music For Nations) samtidigt som man lägger ner för andra gången. Kanske logiskt då ingen av dessa två skivor är speciellt bra. 2001 återförenas man igen för att spela live. Först 2010 släpper man en ny skiva, Facemelter (2010, Frontiers Records). En inte heller alltför bra skiva, som av någon anledning låter väldigt tysk, och då menar jag inte på det bra tyskthrash metal-viset.

Ny samlingsbox med samtliga A&M-skivor

Det senaste livstecknet från Y&T är en bejublad turné förra året och en pågående turné just nu. Igår spelade man i Stockholm och ikväll tar man sig an Göteborg. Man har tidigare under oktober släppt en CD-box som heter Earthquake – The A&M Years (när alla köper vinyl, snacka om raritet!) med alla dessa fem skivor samlade. Men det är inte allt. Det finns även två stycken liveskivor med. Den ena är den tidigare nämnda Open Fire från 1984 (den bättre av de två) och den andra en inspelning från BBCs Friday Rock Show. Slutligen finns det också några b-sidor bifogade men det är inte dem man är ute efter om man köper den här boxen. Man är ute efter det uppdaterade och förbättrade ljudet samtidigt som man vet att hårdrock så som den spelades på de tre klassiska skivorna Earthshaker, Black Tiger och Mean Streak inte spelas längre.

[one_half]Ikväll kommer jag att befinna mig på Sticky Fingers för att se en lektion i rock.[/one_half][one_half_last]

She’s got a mean streak!

[/one_half_last]

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Underbar artikel om ett band som jag inser att det var allt för länge sedan jag lyssnade på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.