Image Image Image Image Image Image Image Image Image Image

A Fair Judgement | fredag, 18 april, 2014

Scrolla till toppen

Toppen

4 kommentarer

Adventskalender 2013: Lucka 15

Adventskalender 2013: Lucka 15
Jarno
  • Den 15 december, 2013

Det är lika bra att erkänna det direkt, det här inlägget kommer till en början handla om min historia med Dream Theater. Vill du bara läsa om vad jag tycker om skivan så kan du läsa om det här.

När jag någon gång i somras hörde att ett av mina allra första favoritband Dream Theater (mitt första favoritband var Europe) skulle släppa en ny skiva kunde jag inte bry mig mindre om det. Det bandet har sedan många år tillbaka varit förlorat för mig. Jag började intresserad mig för bandet mindre och mindre i och med Train of Thought, men Systematic Chaos var den första skiva med bandet som jag inte köpte.

Att Mike Portnoy lämnade bandet efter meningsskiljaktigheter tyckte jag var en bra sak. Någonstans på vägen kände jag att det var han som var den drivande kraften som ville förstöra Dream Theater. Var dessa känslor eller åsikter kom ifrån och hur jag ska styrka dom vet jag inte.

Men han var borta i alla fall. Provspelningar för en ny trummis hölls under såpdokumentärliknande förhållanden (och den här gången tittade jag nyfiket). Slutligen var det Mike Mangini som var den som ersatte Portnoy på trumpallen. Att byta bandmedlemmar är inget nytt för bandet då de gjort det vid ett par tillfällen tidigare. James LaBrie ersatte Charlie Dominici inför Images & Words (1992, Atco), Derek Sherinian ersatte Kevin Moore efter Awake (1994, East West) som själv ersattes av Jordan Rudess inför Metropolis Pt. 2: Scenes from a Memory (1999, Elektra).

Den enda gången jag tycker att bytet inte varit till det bättre är när Kevin Moore lämnade bandet. Jag saknar hans frånvaro och ibland kommer jag på mig att önska hans återkomst i bandet, om så bara för ett gig. Så jag lyssnade på A Dramatic Turn of Events (2011, Roadrunner) för att se om det hade hänt något i lägret, men jag var inte det minsta imponerad.

Dream Theater, ett uppvaknande

När jag för några månader sedan var i Finland såg Dream Theater (2013, Roadrunner) på vinyl och gillade paketeringen så mycket att jag funderade på om jag skulle köpa skivan enbart av den anledningen. Jag avstod och köpte istället vinylskivor med RANGER, Bathory och High Priest of Saturn.

För några veckor sedan träffade jag en kompis och han tog upp Dream Theater för diskussion och menade på att det skulle vara en bra skiva. Eftersom vi har en relativt likartad åsikt om bandets senaste tioårsperiod så sträckte jag mig till att lyssna på The Looking Glass som han länkat till mig. Låten visade sig vara väldigt Rush-inspirerad och väldigt bra. På knappa fem minuter hade sex år av mer eller mindre aktivt Dream Theater-motstånd raserats och jag lyssnade igenom skivan från början till slut.

Jag var så förvånad av att få höra ett bra Dream Theater igen. Efter några varv så fick jag en övergripande känsla av att bandet koncentrerat sig på att skriva bra låtar istället för att antingen låta tuffa eller tekniskt övermänskliga. Samtliga låtar står sig väl på egna ben samtidigt som man får en väldigt bra helhetsupplevelse när man lyssnar på den i ett svep. Det ger mig känslan av att man på något sätt återgått till samma låtskrivarprocess som man hade tidigare i karriären. Men framför allt har man låtit Mike Mangini få vara med i bandet. För mig är det hans svängiga trumspel som lyfter den här skivan till de höjder den når. Fantastiskt kul!

Jag är otroligt glad över att jag lyssnade på min vän och tog mig tid att lyssna på Dream Theater. Det är som att hitta tillbaka till en gammal vän efter att många år passerat samtidigt som man få känslan av att det var igår man senast skrattade över ett glas öl. Favoriten på skivan är den 22 minuter långa Illumination Theory men jag är också svag för Surrender to Reason där John Myung får sju minuter att glänsa.

Bästa låten: Illumination Theory

Kommentarer

  1. Christofer

    Förhoppningsvis så ligger nya Drömteatern under julgranen den 24:e. Det jag hört har inte impat på mig men jag har å andra sidan inte lyssnat särskilt aktivt. Dock så tycker jag att Manginis virveltrumma låter…mindre bra.

    • Jarno

      Blev det ett ex av Dream Theater under granen? Jag hoppas ju det för det är en otroligt bra skiva!

  2. Seance

    Intressant att läsa din historia med Dream Theater min började med en att en musikervän och jag hittade första albumet på en cd rea på Åhlens för 29kr det extremt fula omslaget avskräckte oss inte, vi inte köpte varsit album då vi läst något om de i Guitar World. 29kr gjorde att vi chansade vi hade ingen aning om hur de lät. På kvällen skulle vi ha fest i mina föräldrars hus så för att värma upp drog vi på de cdn vi köpt när vi slog på Dream Theater första låt A Fortune in Lies tappade vi hakorna i backen vilken låt och vilka uber musiker. Det albumet gick varm på festen och det var flertalet festdeltagare som tappade hakan över denna supergrupp. Vi sökte upp all info om Dream Theater vi kunde hitta och köpte ”Images And Words” på releasedagen. Såg Dream Theaters förste Sverige spelning på Melody i Kungsträdgården strålande gig. Awake var också ett lysande album sedan kom skivan som refereras som kikar ballad skivan i bekantskaps kretsen. Intresset svalnade för samtliga genom åren har det funnits någon enstaka låt här och var men inget som slår de tre första albumen. Nya albumet börjar något helt fantastiskt och man tänker Dream Theater is back innan de sega trista trötta långsamma låtarna kommer samt balladen jag har aldrig mött ett Dream Theater fan som efterfrågat deras sega ballader eller trötta låtar så varför envisas Dream Theater med detta?

    Hur som helst kvalade albumet samt en låt in på min årsbästalista som du hittar på http://seance.blogg.se/

    • Jarno

      ”You can make a fortune in lies, you can keep a giant alive!” Det är en helt fantastisk låt! Men jag brukar alltid lyssna på versionen som finns på ”Live at the Marquee”.

      ”Falling Into Infinity” är en av deras sämre (men fortfarande bättre än de där skivorna från 2000-talet jag inte orkat lyssnat på tillräckligt). Jag förstår inte hur du inte kan gilla ”Scenes from a memory” om du älskar de tidiga plattorna, den är ju fullkomligt underbar!

      Jag gillar vissa av balladerna, men långt ifrån samtliga. Tack för din berättelse, jag har ju tidigare gått igenom vissa Dream Theater-relaterade upplevelser jag haft. Men eftersom jag förmodligen är ~tio år yngre än dig så har jag ju inte kunnat vara med från början.

Delta med en kommentar

Visa min senaste bloggpost