Adventskalender 2013: Lucka 20

Jag såg några låtar med Black Trip på Världens starkaste festival, Muskelrock, förra året. Även om jag då skrev att det lät som ett sämre Di’Anno-era Iron Maiden så var jag positivt överraskad. Överraskad till den grad att jag faktiskt beställde sjuan när jag kommit hem efter festivalen.

När jag tidigare i somras hörde Radar tagen från debutskivan Goin’ Under (2013, Threeman Recordings) blev jag såld direkt! Jag spelade den så mycket på och till och från jobbet att den slutligen seglade upp på en av tre mest spelade låtarna på Spotify för min del i år. 47 gånger lyckades Spotify registrera att jag lyssnade på den. Man skulle kunna tro att jag tröttnat men icke, för jag lyssnar på nu när jag skriver detta.

Black Trip släppte Goin’ Under i exakt rätt tid för mig. Jag och Andréas hade under hela sommaren diskuterat avsaknaden av hårdrocksband som satsar på enkla låtar, starka refränger och en inställning om att det behöver inte vara så konstlat för att det skall vara bra. ”No frills heavy metal”, helt enkelt! Just mellan två ölkvällar kom alltså Goin’ Under och jag kunde inte sluta att terrorisera honom med meddelanden på Facebook om hur fantastisk skivan var. Vilka låtar! Vilken spelglädje!

I mina öron låter det som att man blandat Thin Lizzy, Demon med Iron Maiden omkring 1983 och sedan slängt på lite öststatsheavy metal-känsla. Det låter kanske som att det är ett simpelt retroband, men när jag hamnar i sådana situationer så brukar jag fråga om hur bra låtarna skulle stå emot andra skivor som släpptes i början av 80-talet. Jag tycker att Goin’ Under utan tvekan står sig väl.

Sida A är nog lite bättre än sida B, även om jag spelar båda sidor lika mycket. Den låter fantastiskt (gitarrljudet är fantastiskt!) och den orangea skivan ser fin ut bland julbelysningen! Gillar du inte Goin’ Under så gillar du inte heavy metal! Årets nästbästa heavy metal-skiva! Köp!

Bästa låt: Alla.