Adventskalender 2013: Lucka 24

Så, äntligen framme vid sista luckan och årets bästa skiva. Det är egentligen både självklart och väldigt konstigt att den här skivan toppar mitt musikår 2013. När ryktet började florera om detta bandet i underjorden under 2010 så avfärdade jag det som en gimmick. Bandets anonymitet gjorde dem till en engelsk version av Ghost, där några ett tag menade att medlemmarna var från redan etablerade band. Andra sa att bandets två första skivor Vol 1. och Blood Lust hittats på loftet i en övergiven ladugård. Larvigt tyckte jag, varför jag avfärdade det som en enkel gimmick.

Samtidigt gillade jag det i smyg. När alla frågade om jag gillade det så ville jag inte erkänna, men så fort jag var för mig själv dyrkade jag Uncle Acid & the Deadbeats. Så det gick ett tag innan jag vågade erkänna för andra att jag gillade det. Det var först en kväll på krogen när jag hörde 13 Candles från Blood Lust när jag blev påkommen att stå och dyrka trumkompet som jag vågade erkänna. En tyngd släppte från mina axlar.

Uncle Acid & the Deadbeats

Vem kan egentligen inte tycka om denna mystiska blandning av Aleister Crowley och Charles Mansons sinnen och där man sjunger om häxor, motorcykelgäng och mörkermagiker; allt sådant som gör 70-talets b-filmer till de tuffaste!

Mind Control är inte lika bra som Blood Lust, men å andra sidan är en jämförelse hårklyverier. Skivorna är så olika varandra. Blood Lust handlade om allt det hemska och groteska från de bästa sataniska skräckfilmerna från 70-talet. Mind Control handlar om kraften att övertyga sina följare som finns hos sektledare. Hemskt i sig, men i musikalisk form lite mer popigt och lättsmält enligt Uncle Acid.

Riffen är fortfarande lika fantastiska och emellanåt blir det sådär underbart som det var på Blood Lust. Trots att jag inte gillar The Beatles så gillar jag deras arv till modern musik, och som en kompis påpekade, är det inte George Harrison som spelar på Death Valley Blues? Om inte, så är det i alla fall en låt med otroligt smakfullt och snyggt gitarrspel på den! En fantastiskt skön långsam liten pärla som är som allra bäst tillsammans med en konjak i favoritfåtöljen.

Valley of the Dolls är en långsam doomlåt som bevisar att de även kan spela doom så länge de får lägga till sina egna psykedeliska skruvar till mixen. Det är dock sista låten Devil’s Work som är skivans magnum opus. En dödsmarch genom öknen, en monolitisk avslutning på en episk skiva och en fantastisk låt som absolut borde sållas ut till de så kallade ”klassikerna”. Det är en låt som visar Uncle Acids hela musikaliska spektra, från det lugnaste till det mörkaste och mest undergångsbådande. En underbar låt, där sektens undergång är slutresultatet.

Enda dåliga med 2013 är att jag inte fick möjligheten att se Uncle Acid i år. Detta bara för att jag blev lite sen med maten och att kön till spelstället hann växa sig enorm under tiden. Jag är numera en nöjd ”deadbeat”.

Mer information