Fredagslåten: Sentenced

Perkele!

Jag har gått igenom det här inlägget i min skalle flera gånger sedan förlusten mot Sverige i OS-hockeyn. Inte egentligen så mycket om vad jag skulle skriva utan vilken låt som jag skall förstöra till den grad att den alltid kommer att påminna mig om denna hemska dag.

Det finns egentligen ingen annanstans att vända sig än till flaskan eller Sentenced när Finland förlorar en slutspelsmatch i ishockey. Alla mina svenska vänner tror att det gör extra ont att förlora mot Sverige, men det är, i min bok, felaktigt. Det är förlusten som tynger mest, att det är mot Sverige spelar ingen roll. Jag misstänker att den här missuppfattningen beror på alla dåliga vinnare som finns omkring oss. Nu är det bara att ladda om så att männen får med sig åtminstone något hem. Man får se till att vara med från början den här gången, för förra gången länderna möttes i OS gick det sådär.

Finsk depressiv rock med dödslängtan

Låt oss istället diskutera Sentenced lite. Detta band startade alltså som ett death metal-band i början av 1990-talet och slutade 2005 (var det verkligen så länge sedan?) som ett rockband. Låten denna fredagen, Despair-ridden hearts är tagen från bandets svanesång, The Funeral Album (2005, Century Media Records), och är en melankolisk och fin bit.

Vilka är egentligen bandets bästa skivor? För egen del håller jag bandets två sista skivor, den nämnda The Funeral Album, The Cold White Light (2002, Century Media) och Frozen (1998, Century Media) som bandets toppar. Det är de distanserade och sorgliga melodierna som gör att jag omfamnar bandet. Jag hittade bandet under den senare delen av tonåren och bandets depressionsromantik var något som jag just då kände passade mig väl. Att man även lyckas med att skriva fantastiska poplåtar i en lite hårdare rockskrud är självklart också en bidragande anledning till varför jag har bandets samtliga skivor.

Nationalitet, ingen anledning till förälskelse

Vissa vill mena att bandets nationalitet skulle vara en anledning till varför jag gillar Sentenced, men så är inte fallet. Däremot gillade jag under tonåren, då jag försökte skapa mig en egen identitet, Nightwish, Sonata Arctica och speciellt Amorphis för att de kom från Finland. Speciellt Tales From the Thousand Lakes (1994, Relapse) och Elegy (1995, Relapse) med Amorphis var skivor som jag älskade enbart för att de handlade om finsk litteraturhistoria. Men idag, knappast. De är numera bra av helt andra anledningar.

Sentenced passar bra en dag som denna vilken går i sorgens tecken. Vill du inte lyssna på Despair-ridden hearts så välkomnar jag dig att lyssna på dessa tre låtar istället (vilka även de är anpassade efter hockeyförlusten):

  • Crumbling Down (Give Up Hope) från skivan Down (1996, Century Media)
  • No One There från skivan The Cold White Light (2002, Century Media)
  • Broken från skivan Crimson (2002, Century Media)

[divider]Förresten[/divider]Eftersom jag de senaste dagarna fått så många frågor om varför jag hejar på Finland i ishockey trots att jag är svensk så kommer jag att ta upp det i ett senare inlägg. Började skriva ett sådant i onsdags, men jag hann inte klart med det i tid.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Grattis till bronset! Blev inget deppande med Sentenced i bakgrunden idag antar jag. :)

    • Nej igår blev det istället försök till studier hela dagen förutom under hockeyn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.