I måndags fick jag en fix idé om att plocka fram en skiva från min ungdom och skriva om den. När jag då förde fingret bland CD-hyllraderna så började jag på den andra Billyhyllan (som börjar med bokstaven M som i Moonsorrow) så hamnade jag alltså på S och Silverchairs genombrottsplatta Neon Ballroom (1999, Epic).

Silverchair var ett band som var väldigt stort i min kompiskrets under året 1999. Egentligen var det inte så konstigt eftersom vi älskade grunge (Nirvana och Soundgarden då, Pearl Jam var närmast bannlysta) och amerikansk rock. Dessutom var Silverchair ett band i vår tid och som vi ”hittat”. Det var inte ett band som någon äldre hade dumpat över oss, utan det var vår jämngamle kompis som tillsammans med sin familj flyttat till Australien som mailade oss om det.

Ni som kommer ihåg Silverchair, kommer säkert också ihåg deras två stora singlar Anthem for the Year 2000 och Ana’s Song (Open Fire). Dessa spelades på ZTV konstant kändes det som och det gillade ju vi. Min favorit var dock Neon Ballrooms inledningsspår Emotion Sickness. Jag kommer inte ihåg att jag såg någon video till den låten när det begav sig. Vad jag däremot minns är att en kompis till mig sa att det var en låt som han gillade eftersom den beskrev hans sjukdomstillstånd så bra. Tydligen handlar låtens text om hur det är att leva med anorexia och bipolär sjukdom.

Först hade jag tänkt att reflexmässigt välja Anthem for the Year 2000 eftersom det var bandets stora hit, men jag lyssnade igenom skivan en gång innan jag bestämde mig. Emotion Sickness var tyvärr den enda låt som jag verkligen tyckte om idag. De andra låtarna gillade jag mest av nostalgiska skäl och minnen till året då jag fyllde 18 år.

Kanske lite av en flopp för Fredagslåten men jag gillar tanken med att slumpmässigt välja ut en skiva från skivhyllorna. Får se hur detta kan utvecklas, till nästa gång:

Trevlig helg!