Min trovärdighet är för all tid skjuten i sank

Nej, kanske är det inte så dramatiskt som jag vill få det att framstå. Min sambo är bara glad att jag lyssnar på annat än dödsmetall och AOR sa hon när jag med gråten i halsen sa meningen som utgör inläggets titel. Men jag ska ta det från början för er.

Början på undergånger

För en och en halv vecka sedan köpte jag en ny cykel. (Eftersom jag gillar IPA, doom och medaljongrock så köpte jag mig) en enväxlad Binachi Pista. En så kallad singlespeed-cykel. Anledningen till varför är inte som alla vänner och sambon trodde, att pricka av ytterligare ett hipsterkriterium. Snarare ville jag ha en cykel med så få saker som kan gå sönder. Jag kan nämligen inte göra något annat än att laga en punktering. Jag har ingen aning om hur man lagar eller underhåller växlar och har man bara en så är det inte så mycket som kan gå sönder. Sedan är den otroligt vacker!

Min Bianchi Pista

Inköpet av denna skönhet har gjort att mitt intresse för cykling, och framför allt båda typerna av enväxlade cyklar (fixies och singlespeed) har skjutit i höjden. Dagligen surfar jag på diverse forum, bloggar och videosajterna Vimeo och YouTube för att få min dos cykelknark. Det har gått så långt att jag även intresserar mig för tävlingscykling. Inte utövandet utan Tour de France. Här skulle man kunna argumentera om att ”jag går in för det”, men i de tidiga tonåren följde jag tävlingen pga att min kompis far var en inbiten cykelfantast.

Tyska mänskliga maskiner

Nej, det hemska i det här är att jag har börjat gilla fem låtar med Kraftwerk. Självklart är det deras fullängdare från 2003, Tour de France Soundtracks (2003, Kling Klang), som jag fastnat för. Detta p g a det stilrena och fina omslaget, det fantastiskt bra ljudet och att musiken handlar om en anrik, jävla, cykeltävling.

Kraftwerk har på tre skivor skrivit om någon form av transport. På Tour de France Soundtracks är det cykel, på Autobahn (1974, Vertigo Records) handlar det om bil (eller är det vägen?) och på Trans Express Europe är det tåg. Men nu handlar det om cykel eller cykling. Tydligen cyklade Kraftwerk väldigt mycket på 1980-talet då de var på resor mellan sina konserter. Den längsta resan tog man med bussen och sedan släpptes bandet iväg några timmar från destinationen så att de kunde ta cykeln till kvällens gig.

Utöver de fem första låtarna på Tour de France-skivan samt titelspåret till Autobahn så har bandet inte gjort något av direkt värde enligt mig. Jag har den senaste veckan lyssnat på bandets skivor enbart för att se om det är något annat som jag kanske skulle gilla, men jag kan lova er att det inte finns något mer.

Jag utlovar bättring redan den här veckan

Jag trodde aldrig att jag skulle omfamna ett synthband på ett sådant sätt som jag nu gjort med Kraftwerk. Att det endast är sex låtar totalt kanske inte betyder så mycket egentligen, men jag kan inte förstå att jag ens skulle tycka om en enda låt. Börjar jag bli gammal och tappa kvalitetskontrollen eller är det denna hemska värme som ställer till det för mig?

Lyssna på förfallet här:

Mina Kraftwerk-favoriter (Spotify)

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

5 kommentarer

  1. Du är en sån HIPSTER! Snart kommer du åka på Roadburn men sluta upp i någon av Tilburgs cykelbutiker.

    • Haha! Det hade varit ridån som stängde igen. Men alla cyklister drömmer om att en gång i livet få uppleva att cykla i en holländsk stadskärna.

  2. Surdegs limpan står i ugnen?

  3. Kraftwerk är ju kung! Kolla upp liveskivan Minimum – Maximum, svenabra!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.