Recension: Dakota – Runaway

I min ungdom köpte jag en och annan skiva enbart om jag gillade skivans omslag. Numera gör jag det aldrig längre. Jag vågar inte satsa på ett osäkert kort när det finns så många andra skivor som jag vet är bra. Därför är det fantastiskt med Spotify. För några veckor sedan såg jag att någon av mina vänner hade kommenterat på en bild som ett skivbolag lagt upp på sin sida. Ville kolla vad det var och väl på skivbolagets sida fanns omslaget till Dakotas andra skiva Runaway (1984, MCA).

Kärnvapenkatastrof: Sole Survivors

Så fort jag la ögonen på omslaget så började skapa mig en bild av skivan utan att ha hört en enda ton av den (se hela omslaget här). Det enda jag visste var att bandet spelade västkustrock/AOR. Vissa blir avskräckta av själva tanken. Själv låter jag fantasin flöda och kombinationen av skivomslag och genre gör jag skapar mig en bild av ett konceptalbum om ett par som efter en kärnvapenkatastrof är de enda överlevande. Tyvärr kunde de inte komma överens innan olyckan och avslutade därför sitt förhållande. Nu är de alltså de enda kvarlevande människorna. Hur skall det gå!?

Jag har inte skrivit klart novellen ännu, men den version som Dakota bjuder på är inte lika dystopisk som min novell. Med det skall sägas att inledande titellåten Runaway börjar med en dyster synthslinga, en text där vår protagonist frågar sin vän, ”sin runaway”; vad som händer, vart skall hon ta vägen, var skall hon gömma sig och hur skall hon hålla sig i livet när hon är helt ensam i världen? Den här låten är den bästa AOR-låt som jag har hört sedan jag hörde Street of Dreams med Rainbow. När jag lyssnar på den på väg till eller från jobbet finner jag mig själv studsa fram på gatorna, vicka på rumpan och svänga på armarna i takt med musiken. Förmodligen slänger jag också lite extra med håret. Om inte det säger något om låten så vet jag inte. Men jag är helt slut som skribent det är en sak som är säker. Ingen auktoritet kvar. Ingen som längre tar mig seriöst. Så det är bara att köra på!

Genremässigt blir det ändock några kärlekssånger

Tonight Could Last Forever fortsätter åtminstone titelmässigt i min dystopiska värld, men är snarare en låt om någon som drömmer om att kvällen aldrig skall ta slut. Det är en fantastiskt bra (och därför något sliskig) låt med en refräng som garanterat hade gått hem på skoldiskot i en amerikansk småstad utan framtid. Likaså fortsätter det i Heroes, som är en låt som menar att vi alla är hjältar. Garanterat något som invånarna i en småstad utan hopp om framtiden bör intalas. Men återigen, de här refrängerna är fantastiska.

Sedan har vi When the Rebel Comes Home. I mina öron skulle det här kunna vara en låt skriven av Phil Lynott. Riktigt tufft synthintro, mörkt och tufft, och sedan bra pumpande låt som bärs fram av bra och tydlig sång i verserna för att sedan lite lagom ledigt kulminera i en enkel refräng; ”When the rebel comes home / please don’t leave him alone, no, no / let him warm his soul on your shoulder / you better touch this man who’s been so much older”. Det är så sliskigt, snällt och genialiskt att en f.d. smyg AOR-älskare som jag inte kan låta bli att dyrka.

Avskyvärt saxofonsolo

Hela plattan håller inte allra högsta klass, men jag kan inte sluta att lyssna på det eftersom det är så bra genomfört. Och den största anledningen till varför jag lyssnat på den här skivan mer eller mindre oavbrutet de senaste veckorna är Bill Kellys sång. Jag saknar en riktigt bra sångare i dagens hårdrocksvärld. Men i nästan samtliga AOR-band från förr så finns det en fantastisk sångare och bara det får mig att vilja lyssna på det mer. Däremot avstår jag gärna från Over and Over och dess avskyvärda saxofonsolo.

För att summera: Runaway är en fantastisk kombination av studsigt driv och fantastisk sång med de bästa elementen från band som Survivor, Chicago (främst 80-talet), Michael Stanley Band och emellanåt det fantastiska bandet Triumph. Varför Dakota aldrig slog igenom med Runaway vill jag inte spekulera i, men låtmaterialet finns absolut där. Men tur för oss att Rock Candy Records återutgivit Dakotas bästa skiva!

Mer information

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Mycket intressant. Rock Candy har känsla för återgivning av pärlor, faktiskt!

    • Har du några tips på vilka av deras återutgivna plattor man skall kolla in? Måste beställa denna eftersom det finns med en essä om skivan i texthäftet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.