En introduktion till: Sólstafir – Del 1

Arnór Hermansson introducerar i den här artikelserien på fyra delar det isländska metalbandet Sólstafir. Vi får ta del av hur han upptäckte bandet, vilken skiva som fick honom att fälla tårar och hur bandets senaste skiva Ótta är. Arnór Hermansson kan höras sjunga i metal-banden Black Cyclone, Grasp och Under Attack.

Ingenting jag skriver om Islands största rockexport kan någonsin bli något annat än en kärleksförklaring. Trots att kärleken inte var mer än försiktig och trevande vid första ögonkastet har den vuxit sig till närmast förtvivlad besatthet av sådant slag som jag inte upplevt sedan jag var tonåring och varenda ton från favoritbanden var ett nästan heligt soundtrack till vem jag var som person.

Ja, nu blev det flummigt. Men det kan inte bli annat när jag skriver om Sólstafir. Har man vandrat i Islands svarta sandöken och sett en knallröd sol försvinna bakom gigantiska berg, har man stått i bitande rusk i ett snötäckt Reykjavík och sett stora korpar dansa på frusna vattenpölar, så är det lätt att det blir så. För det är nämligen så musiken låter. I alla fall i mina öron.

Sólstafir har varit med länge. Bandet grundades 1995 och spelade från början Black Metal. Men sedan dess har det varit en stadig progression mot ett eget unikt sound vilket nyligen kulminerat i deras femte skivsläpp, Ótta (2014, Season of Mist). För att illustrera utvecklingen följer här nedan en genomgång av deras fem fullängdare. Låt oss börja från början.

Í Blóði Og Anda (2002, Ars Metalli)

Sólstafir - Í Blóði Og Anda

Sólstafir – Í Blóði Og Anda

Med tanke på vilken raritet den här skivan blev, efter att Ars Metalli gick i konkurs bara en kort stund efter releasen, så var det inte många Sólstafir-fans som hörde den förrän den remastrades och släpptes på nytt år 2013. Då hade bandet redan fått sitt stora internationella genombrott med Svartir Sandar (2011) och jag kan tänka mig att den här skivan krockade rätt rejält med folks allmänna uppfattning av Sólstafirs sound. Själv hade jag aldrig lyssnat på hela skivan innan den släpptes på nytt, utan bara hört enstaka låtar, t.ex kultklassikern Bitch In Black som, till skillnad från alla andra Sólstafir-låtar, inte sjungs av Aðalbjörn Tryggvason.

Det är en ganska ojämn skiva, ett försök till Black Metal uppenbart inspelat i ett land där alla är besatta av hardcore (den isländska hardcore-scenen var förhållandevis enorm på sin tid, med band som bl.a Mínus och Botnleðja som fortfarande åtnjuter kult-status i hemlandet). Ska man tala i genrer – inte alltid klokt när det gäller det här bandet – så hör skivan nästa mer hemma hos post-hardcore än i Black Metal-facket, men temat är nordiskt och hedniskt och det vilar ett mörkt mysterium över hela albumet. Spetsar man öronen kan man här och där höra toner av vad som komma skulle men skivan präglas ändå mest av sin skrikiga och skräniga sång. Aðalbjörns röst kommer inte till sin rätt då han uppenbarligen inte lärt sig att använda den på rätt sätt, utan låter istället som om han försöker härma sina Black Metal-idoler i Norge, vilket han ömsom lyckas och misslyckas med om vartannat.

Slutsats: Ojämn skiva som bär på många skatter om man ger den mer än en chans. Ett måste för superfansen, men bör kanske undvikas av den mer ledige Sólstafir-lyssnaren.

Måste höras: Árstíðir Dauðans som avslutar skivan är en renodlad Sólstafir-låt som höll vad den lovade inför kommande skivor.

Mer information

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Intressant. Ser fram emot kommande delar i Solstafir-serien.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.