Fish och 1990-talet är bortsett från hans solodebutskiva Vigil In The Wilderness of Mirrors en oerhört ojämn historia. Det finns guldkorn på varje skiva, men likväl finns det usla sandkorn också. Under hela 90-talet fick han fått kämpa i motvind. Knappt något gick hans väg, men så hörde Roadrunner av mot slutet av 90-talet. Det välkända metal- och hårdrocksbolaget ville skriva ett kontrakt med proggubben Fish. Sagt och gjort, 1999 släppte Fish sin femte fullängdare som soloartist.

Raingods with Zippos släpptes i april 1999 och det är enligt mig (men även andra kännare) hans bästa skiva sedan debutskivan. Jag vet inte riktigt vad som hände i Fishs liv åren före millennieskiftet men vad det än var så gjorde det fantastiska intryck i hans låtskrivande. Jag har tidigare klagat på hur vissa låtar fått en hårdare touch, där det nästan blivit hårdrocksriff eller åtminstone garagigt. Det har alltid varit av anledningen att kontrasten mellan hans röst och de hårda riffen inte fungerat, men på den här skivan lyckas han utmärkt i den råhårda och metalliska covern på The Sensational Alex Harvey Bands Faithhealer.

Men låt oss ta det från början. Skivan inleds med ett fasansfullt vackert pianostycke i Tumbledown. Det är nästan så att man börjar lipa eftersom man tvingats gå igenom så mycket skit på skivorna innan, och så kommer något sådant här. Men säg den glädje som varar länge. Låtens skelett består av ett ganska hårt (men ganska catchy) riff som inte riktigt passar in men det spelas ändå väldigt ofta. Låtens mjukare delar är som semester för arbetaren medan de hårdare riffen snarare kan ses som tvingat övertidsarbete. Men ändå en helt okej låt.

Fish got rick rolled

I Mission Statement erkänner Fish att han haft det tufft och att hans låtar under den tiden kanske inte riktigt varit av högsta klass. Egentligen borde jag inte gilla den här låten, men den är otroligt catchy och har ett helt otroligt skönt tempo. Texten är bra och ärlig, och musiken svänger och man blir nästan sugen på att dansa på samma sätt som man gjorde då rockmusiken fortfarande var ett barn. Anledningen till det måste bero på att Rick Astley och Nashville-veteranen Paul Thorn samarbetet med Fish på den här låten. Man blir helt fantastiskt glad åtminstone.

Sedan fortsätter det i klassisk Fish-stämning och dysterheten är återigen vårt ledord. Incomplete är en helt fantastisk ballad och utan tvekan hör den till en av de bästa låtarna han skrivit. Otroligt läckert gitarrsolo i låten också. Tilted Cross är en fin ballad det också. Den låter bra men säger inte så mycket till mig. Därefter kommer den stampvänliga Faithhealer för att återigen ge rum för en ballad i form av Rites of Passage.

26 minuter äkta ”progressiv” musik

Jag vet inte varför Raingods with Zippos är så balladtung, men helt klart är att det är till fördel för Fish. Men det som många anser vara skivans magnum opus är den 26 minuter långa Plague of Ghosts. Nu är visserligen låten i sig uppdelad i sex stycken låtar men jag föredrar att lyssna på samtliga låtar på en gång. Jag känner att det är så den skall höras och även om Fish väljer att blanda in moderniteter som drum ‘n’ bass, techno (tror jag det kallas) och sådant som vi redan känner igen från honom. Låten är alldeles underbar och Fish är i sitt esse här. Det hörs verkligen att hans kreativitet är på topp.

Raingods With Zippos är en otrolig upphämtning av en artist på väg att bli totalt uträknad, och sådant är alltid fantastiskt att upptäcka. Det är också fantastiskt att man inte behöver gå tillbaka ända till 1990 för att hitta en skiva med Fish där man kan lyssna igenom hela skivan utan att behöva hoppa över en låt.