2000-talet började inte bra för älskade Fish. Fellini Days är inte bara enligt mig hans sämsta skiva, utan det är något man förstår att stora delar av fansen också tycker när man tar del av diskussioner på nätet. Men på något konstigt vänster lyckas han återigen klättra upp från avgrunden med en ganska bra skiva. Det är å andra sidan med en berg- och dalbana hans karriär efter Marillion bäst kan liknas vid.

Så på Field of Crows (2014, Chocolate Frogs Records) har han minskat på technoinfluenserna och ersatt dessa med influenser från jazz, blues och klassisk rock. Något som passar både Fishs röst och bandet mycket bättre. De flesta för mig störande elementen är försvunna och ytterst få låtar irriterar mig på samma sätt som de flesta gjorde på Fellini Days. Kontentan av det hela är väl att han lugnat ner sig och anpassat sig till rockmusiken, men kryddar låtarna med ”progressiva” infall. Allra tydligast är detta kanske i Zoo Class. Den är kryddad med blås, skönt bluessväng (om än något återhållsamt) och sköna gitarrmelodier och solon.

Efter den något trevande starten med The Field så blir det här albumet bara bättre och bättre. Den direkt efterföljande Moving Targets är en av mina absoluta Fishfavoriter. I den får bandet till det alldeles fantastiskt; basgången är urläcker, keyboardspelet sensuellt och trumspelet bland det bästa jag hört sedan Vigil In A Wilderness of Mirrors. Verserna är ganska lugna för att sedan brisera som ett pistolskott i refrängerna. Fantastiskt!

Rookie är kanske den låt som jag tycker minst om på Field of Crows. Varför vet jag inte eftersom jag trots det brukar spela den ganska ofta. Det här är den tyngsta låten Fish spelat in sedan Sunsets On Empire. Kanske är det därför den inte passar in i albumformatet, men mycket väl som singel? För resten av skivan är ganska lugnt och återhållsamt med snygga bluesiga låtar samt flertalet ballader. Ovanstående gäller för övrigt även Old Crow, men den har ett sånt bluessväng att jag blir ganska glad när jag hör den. Men den passar inte in på helheten.

Jag har alltid haft en dröm om att besöka en rökig blues- och jazzbar där olika artister sjunger diverse låtar. Skulle Fish någonsin få för sig att sjunga för mig den kvällen så hoppas jag att det är Exit Wounds. Det är en alldeles fantastisk kärlekssång om det tomrum ens käresta lämnar när denne försvinner. Extrapoäng blir det för saxofonen och trumpeten som gör rockinstrumenten följe under låten. Magiskt!

Field of Crows är exakt den skiva som Fish behövde göra för tio år sedan. Efter ett otroligt ojämnt 90-tal och en katastrofal inledning på 2000-talet räddar han sin karriär med denna skivan. Det är inte exakt en progressiv rock-skiva och det är kanske inte något nytt under solen, men han visade allt han lärt sig och satte sig ned för att skriva flera fantastiska nya låtar. Det är en färgstark och varierad skiva och mycket tack vare att Fish haft med sig bra låtskrivare igen.

Det här är hans bästa skiva sedan 1990 och den är nu 11 år gammal. Orkar den store skotten hålla samma höga nivå på de efterföljande två skivorna?