Rush: Beyond the Lighted Stage

Rush är ett band som jag lyssnat på mycket i olika tidsperioder. Allra mest i min Dream Theater-period under de senare tonåren. När jag såg dokumentären Rush: Beyond the Lighted Stage var det långt efter midnatt och jag skulle upp tidigt för att resa till Berlin. Men all denna fantastiska musik gjorde att jag inte kunde sova. Så mitt tips till dig är att se till att se den här dokumentären när du har fyra-fem timmar på dig att efteråt botanisera i bandets låtskatt.

Dokumentären är gjord av duon Scott McFaden och Sam Dunn kända från Hårdrockens historia och andra populära dokumentärer om hårdrock. Bara det tyder på kvalitet. Jag vet inte riktigt varför men efter det att jag såg den här dokumentären så fick jag en helt annan syn på vad Rush har betytt för progressiv rock, utan för musik rent generellt. Jag hade aldrig brytt mig om att läsa intervjuer eller leta efter biografier när det gällde Rush. Så involverad var jag inte. Det enda jag vill ha var musiken.

Rush: music by nerds, for nerds

Men den här dokumentären gjorde att musiken fick en helt ny dimension för mig. Jag lyssnade på allting på ett helt annorlunda sätt. Rush: Beyond The Lighted Stage är inte någon ”cool och modern” dokumentär där man på något sätt går ifrån bandets kärna. Det är svårt att göra något annat än en klassisk kronologisk dokumentär där bandmedlemmarna, fansen och deltagare berättar sin historia och kommenterar musiken på ett meningsfullt sätt. Något annat skulle inte kunna vara möjligt då Rush aldrig varit ett coolt band som skrivit cool musik, utan snarare dess exakt raka motsats.

Dokumentären börjar från början och går sakta men säkert igenom karriären. För den inbitne kanske man lämnar varje skiva eller år lite för fort då man törstar efter mer information. Den oinvigde känner kanske istället känner att den får veta tillräckligt mycket för att ta sig vidare på egen hand. I min bok är det här en perfekt avvägning för en dokumentär strax under två timmar.

Prog rock är kul!

Men det som är allra bäst med dokumentären är känslan den förmedlar. Att även om musik är storslagen, komplex och möjligtvis svår att smälta så är kan den också vara rolig. Att trots att man lirar progressiv rock så är det inte komplex algebra man bjuder på, utan det går faktiskt att ha kul också.

Så se dokumentären och se till att du har några lediga timmar efteråt så att du kan lyssna igenom åtminstone några av bandets skivor efteråt. Så bra är den här dokumentären!

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Håller med. Jag kollade in denna dokumentär efter mångårigt lyssnande på bandets musik. Fullständigt golvande. Och faktiskt ökade min respekt för bandet efter det att jag sett dokumentären. Maken till ödmjuka och professionella musiker finns det inte gott om numera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.