Recension: Europe – War Of Kings

3
1255
visningar
Europe - War Of Kings
Europe - War Of Kings

War of Kings är Europes tionde (10) skiva sedan starten 1983 och med den har man nu släppt fem skivor på vardera sida av uppbrottet. Vad jag tycker om dem kan du läsa i den Europespecial jag skrivit de senaste veckorna. Min största farhåga inför War of Kings har ända sedan de nämnde producenten varit att Dave Cobb skulle transformera Europe till Rival Sons. De sistnämnda är helt klart ett bra band, men är bättre i min bok och har sedan återföreningen jobbat hårt med sin identitet, sitt sound och att då förstöra det med att försöka låta som någon dagslända skulle vara trist.

Dio Min Dio

Istället har Dave Cobb verkligen lyckats med att lyfta fram det bästa ur gubbarna och man levererar en platta som låter fantastiskt och lyckas fylla rummet med det grymma livebandet Europe. Skivans öppningsspår är också dess första singel, War of Kings. En tung best där det inte går att ta miste på inspirationskällorna Black Sabbath och Dio-era Rainbow. Låten har växt för min del sedan jag började smyglyssna på skivan i helgen. Det tunga riffet passar utmärkt ihop med Hauglands raka trumspel, men den som lyfter låten allra mest är Mic Michaeli. Det som kommer från hans tangenter är kanske inte det mest flinka, men fan vad ondskefullt det är!

Let’s not pretend, we don’t pretend

It’s not the end, it doesn’t get better than this

Så lyder refrängen till Hole In My Pocket och är ett kraftpaket fullt med attityd och när jag tänker tillbaka på Start From The Dark så är det så här jag vill att Got To Have Faith ska låta! Tryck och attityd över allt! Joey Tempest sjunger verkligen med på nytt funnen kraft och känsla! Och trots den något underliga texten så är refrängen fantastisk!

Soul, blues och Gary Moore

I The Second Day slänger man in lite orientaliska influenser och förfinar sin moderna dress än mer. En snygg och episk låt. I Praise You återkommer tyngden utan att fingerfärdigheten för melodier försvinner. Här har man varit inom soulen och bluesen och hämtat inspiration. John Norum är i fantastiskt Gary Moore-läge och Michaeli är kung i bakgrunden! Skiftningarna mellan tunggung och sensuellt gitarrspel är så stämningsfulla och jag kan bara tänka mig hur underbart svettig den här låten kommer att vara strax efter halva setet i Lisebergshallen.

Nothin’ To Ya sa en kompis var som ämnad för Glenn Hughes och det är säkert så, men i min öron sköter Joey jobbet med bravur. Jag ska dock inte dölja det faktum att en duett hade varit fräckt att höra och se. När jag första gången såg låttiteln blev lite fundersam och undrade om Joey skulle köra en rap, men trots uttrycket så låter det ändå riktigt bra. Jag har aldrig varit så imponerad av Ian Haugland bakom trummorna, utan han har spelat på utan att utmärka sig. Här, och på hela skivan, gör han verkligen det. Förmodligen är det Dave Cobb jag skall tacka då ljudbilden är så stor, luftig och tydlig.

Sommar, solnedgången och järnhästen

California 405 är en klassisk amerikansk ”köra-bil-längs-kusten-låt” som får mig att längta till sommaren, solnedgången och järnhästen. När jag bytte sida på vinylskivan för första gången idag så var det också första gången som jag lyssnade på texten till Days Of Rock ‘n’ Roll. Man fortsätter intala belackarna att Europe fortfarande har ett existensvärde och det gör man på bästa UFO-vis. En kort och intensiv låt på tre minuter som visar på ett sväng sällan skådat!

På Children of The Mind så är det Levén som lägger grunden och jag vet inte vad som har hänt med det här bandet för man levererar igen! Det är superdynamiskt, det engagerar och det svänger något så gudalöst! Man har verkligen kanaliserat allt skitsnack som ”Europe, menar du de där pudelrockarna med den där synthslingan? Vilka dinosaurier!” och gjort det bästa av situationen.

Rainbow Bridge domineras av Michaeli och hans orgel. Det här är ytterligare en av de något tyngre och, i verserna, mörkare låtarna från skivan. När refrängen kommer så blir det något ljusare. Varför har man inte använt sig av Mic innan War of Kings? Han toklevererar varje gång han hörs!

Europe är på tårna!

Angels (With Broken Hearts) är en otroligt läcker ballad och tonen som John Norum har i sin gitarr är som en reinkarnerad Gary Moore. Låten har vissa likheter med Praise You från sida A där man sakta bygger upp crescendot i verserna för i refrängen, väldigt försiktigt, släppa loss Joey. Det är så mycket känsla och kärlek i den här låten att det räcker och blir över till alla. Avslutande Light It Up avslutar skivan och det gör man på med en låt som sammanfogar det bästa med 70-talet och det bästa med Europe. Hela bandet är på tårna!

Gör man som mig och köper vinylskivan så missar man bonuslåten Vasastan som är en instrumental låt där John Norum får fritt spelrum och den som inte får en bild av Gary Moore i huvudet vet inte hur han ser. Vill man lyssna på den så finns den på de digitala musiktjänsterna. Men Light It Up avslutar vinylskivan med värdighet.

3 KOMMENTARER

  1. Det här är faktiskt den Europe-platta jag lyssnat mest på av alla de från senare år. I min bok bra mycket bättre än föregångaren Bag of Bones som jag faktiskt fick av dig i födelsedagspresent (var det väl?) men den har inte snurrat så många varv även fast jag gillade den när den kom.

    • Den släpptes bara någon dag före din födelsedag så det var en bra present trots att du inte lyssnat så mycket på den. Det är en bra skiva att lyssna på när man är lite folkölsberusad och sitter på balkongen. :)

  2. När det gäller produktionen så har Europe aldrig låtigt så här bra, det är så mycket luft och dynamik så att man bara tokflinar och vilka låtar sedan!

    Children of the mind, California 405, Second day och Days of rnr etc…

    Angels with Broken hearts är så känslosam att man tappar andan och bara låter sig uppslukas av denna eargasm.

    Detta är årets bästa platta och kanske även årtiondets!!!

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar här
Skriv ditt namn här

Visa min senaste bloggpost