Både In Solitude och Stench har de senaste veckorna tackat för sig. För egen del är det två otroligt stora avbräck när det gäller svensk metal och mörk musik. Speciellt In Solitude kommer jag att sakna otroligt mycket. Deras andra skiva The World. The Flesh. The Devil. är en skiva som jag personligen ser som en milstolpe i modern svensk metalhistoria.

In Solitude

Den självbetitlade debutskivan visade tydligt vad som komma skulle med sin enkla, mörka men otroligt träffsäkra heavy metal. Det var där grundstrukturen för bandet sattes. Genomgående hör man på samtliga tre skivor bandet släppte vad det speciella var. Det sitter i låtarnas aura, i riffen, i de skakiga melodierna och hur mörkret alltid var konstant. Trots att musiken inte var så farlig så kändes den farlig. Jag såg bandet live flertalet gånger. Både i dagsljus och i totalt jävla mörker.

Visst försvann effekten något i solljuset på Brickebackens idrottsplats förra försommaren. Men det jag sett några månader tidigare då jag såg bandet live som förband till ett trött Pentagram var inget annat än ett mästerligt band. Där lyckades man trycka ut exakt allting som fanns möjligt. Lika mycket grämer jag mig för att jag missade spelningar på bandets Sister-turné. Då tänkte jag att en ny chans kommer nog snart igen. Den chansen dog på annandag påsk. In Solitude skall dock ha all världens lovord som faktiskt vågar säga stopp när bandet är på topp. Men det här är absolut inte det sista (eller bästa) vi hört från bröderna Åhman. Det är jag säker på!

Stench

När det sedan gäller Stench så är min högst personliga åsikt att det bandet var bra men att Tribulation behövs mer. Så när båda banden består av mer eller mindre samma personer så ser jag endast ett val när nedläggning hotar.