Recension: Valkyrie – Shadows

0
863
visningar

Amerikanska Valkyrie gör det inte lätt för sig själva. I skolan fick jag lära mig att inom den fornnordiska mytologin så var valkyrian en kvinnlig varelse som bestämde vem som skulle överleva eller dö på slagfälten i Midgård. Wikipedia säger att de även var servitriser under de storslagna festerna i Valhall, samt att de i vissa sagor var älskare till hjältar. Var Valkyrie placerar sitt band i den kontexten vet jag inte, men det är ju ett fräckt namn också. Framför allt när man spelar modern hårdrock med mycket inspiration från gammal rock.

Det är inte svårt att höra att bandet lyssnat mycket på Pentagram och Black Sabbath, men även Iron Maiden och Deep Purple. Och emellanåt får jag samma känsla av hjältedåd som när jag lyssnar på Manowar. Så utifrån nämnde band kan man urskilja att musiken är väldigt gitarrdriven och pulserande. Samt episk (och lättillgänglig för knytnävesviftande).

Skivans inledande låt Mountain Stomp är ett bra bevis på hur väldigt gitarrcentrerad den här skivan är utan att man för den delen glömmer bort rytmsektionen. Men framför allt visar den på hur otroligt snygga gitarrharmonier man är kapabla till att skriva. Men visst, inspirationskällorna är väldigt uppenbara. Det är inte den enda låten med feta gitarriff och/eller harmonier, utan det fortsätter hela skivan igenom. Enda nackdelen med det kan jag tycka är att man emellanåt får en lätt känsla av ett väldigt pråligt gitarrspel. Men samtidigt så lyckas man hålla sig på rätt sida och den enda gången man egentligen är på väg att ramla utanför är i Temple.

Det är i Shadow of Reality som jag tycker att skivan blir riktigt intressant. Den inleder tungt och aningen långsam för att sedan växla till ekvilibrism och sedan återgå till samma inledande tunggung innan låten tar sikte mot skyn. Det är här skivan inte längre känns som effektsökeri utan som att man faktiskt spelar med känsla. Det är ett ganska långsamt parti, men ack så vackert!

Wintry Plains är även det en bra låt, men det är i avslutande duon Echoes (of the ways we lived) och Carry On som man träffar bull’s eye! Echoes är en av skivans snabbare låtar och är den låt på skivan som bäst sammanfogar gårdagens metal med dagens metal. Carry On är en långsammare låt och en låt som låter samtliga medlemmar skina. Det är en midtempolåt och avslutar skivan ganska bra.

Det enda som jag irriterar mig en aning på är sången. Den faller mig inte direkt i smaken. Den är ganska otydlig, slarvig och otroligt generisk för den här stilen av fuzzig hårdrock. Det är trist, för jag tror att om man skulle ha en duktig sångare så skulle man kunna kräma ut mer ur låtarna. Nu lyssnar jag inte alls på sången och tycker snarare att den är mer i vägen än inte. Men visst hade det också varit lite konstigt utan sångare (som i fallet Serpent Throne). Så till nästa skiva hoppas jag på förbättring på sångfronten.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar här
Skriv ditt namn här

Visa min senaste bloggpost