Holländska Cigale är ett band som jag aldrig hade hittat om det inte funnits musikbloggar. Att ha en arsenal med bra musikbloggar är otroligt viktigt för oss som älskar musik. Framför allt är det viktigt när mindre band väljer extremt svårgooglade namn, som i fallet Cigale. Cigale är franska och namnet på en familj insekter, men det är även ett populärt namn för franska restauranger och kaféer. När man fått bandet rekommenderat för sig men endast hittar dessa företag är det underbart att man då har The Obelisk till hjälp.

Andra bloggar kategoriserar Cigale som ett psykedeliskt band och det är väl helt okej, men personligen tycker jag att det är så mycket mer. Visst finns här det drömska färgspektrat likt det man ser i ett kalejdoskop men här finns och rak indiepop (speciellt sångmelodierna får mig minnas 00-talets indiepop) och lite rymdrock. Sången delas av basisten Roel Imfeld, gitarristen Rutger Smeets och Romy Endeman, där den sistnämnde står för merparten av sången. Sången är följsam, vacker och drömsk. Precis som musiken.

Den 37 minuter, eller sju låtar, långa skivan är full av varma och snygga basgångar, sköna gitarrslingor, uppiggande orgelmattor och försiktigt trumspel. Allt detta har med otrolig fingerfärdighet snickrats ihop till oerhört atmosfäriska låtar där ljudbilden är otroligt dynamisk och spatiös. Bland all denna drömska musik finner vi Romys sång som binder ihop allting till något unikt. Till en början lyssnade jag endast på Cigales debutalbum i hörlurar då jag fann det mest passande vid lyssningstillfället, men så ville jag utforska albumet på högre ljudvolym för att verkligen höra om det låter bra. Visst var det en djupare botten men generellt var nivåerna bra och instrumenten kom ut tydligt och bra.

Hur länge drömbilden och den musikaliska glansen består beror på hur länge du står ut med psykedelia, fina melodier och lugna stunder. Personligen håller jag mig kvar länge och spelar gärna Cigale när jag sitter i sommarvärmen med en riktigt sur öl. Ölet ger musiken en utmaning likt en spliff och jag är mer än lycklig över båda kulturella ting. Rent musikaliskt är det skivans fyra första låtar samt Eyes Wide Shut som inte släpper taget. Det betyder att fem av sju låtar är hållbara men att få omfamnar hjärtat. Det jag tar med mig som bandets och skivans främsta egenskap är sångerskan Romy. Ibland låter hon som Klaus Meine från Scorpions och ibland helt annorlunda.

Oavsett hur än hon låter så är hon fantastisk. Likaså Ciagle!