Recension: Black Trip – Shadowline

När Black Trip släppte demon/sjuan Tvár Dábla blev jag överlycklig över att ha funnit ett band som spelade hårdrock på ett bra och enkelt vis. Sedan kom debutskivan och succén var ett faktum. Goin’ Under är en av de skönaste skivorna jag hört på väldigt länge. Den något boogiefierade versionen av NWOBHM som bandet spelar är lätt att uppskatta. Nu har uppföljaren Shadowline kommit.

Skillnaderna mellan nya Shadowline och den nu två år gamla Goin’ Under är egentligen densamma som med en uppdaterad Nexus-telefon. Lite större och lite bättre helt enkelt. Produktionen har blivit bättre och något större samtidigt det är ett helt annat trycka i ljudet. Låtarna är så klart andra, men håller fortfarande otroligt hög klass och inte en trist sekund finns det här. Det är fortfarande rå, ösig och gitarrdriven jävla hårdrock! Och Joseph Toll sjunger mycket bättre!

Men bara för det så betyder det inte att melodierna saknas. Nej, de finns fortfarande i överflöd och är verkligen sjukt bra! Inledande Die with me är verkligen en hitlåt, men personligen tycker jag att Danger är A-sidans främsta låt. Gitarrmelodierna är lite typiska för Black Trip samtidigt som de är urläckra! Men Berlin Model 32 är en annan favorit mest tack vare det snabbare Status Quo-tempot. Riffen är så härligt boogiefierade att det inte går göra annat än svänga på kalufsen och att stampa takten.

I Clockworks får man även in ett ”Ugh!”. Och det är i den låten jag personligen tycker att man får till det snyggaste gitarrfajten mellan Flinta och Ramstedt. Nu ska man kanske inte dra för stora växlar på det här som Black Trip håller på med. Det de egentligen gör är att återuppfinna hjulet. Den stora skillnaden är dock att det här hjulet är mycket bättre än något annat hjul som tidigare uppfunnits. Den här kombinationen av tidiga Iron Maiden och band som kontrakterades på Neat Records är fantastisk. För den som blir rädd för att jag hela tiden nämner Status Quo och boogie så kanske jag ska lägga in en brasklapp. Jag tycker att många av de band som fanns på Neat Records i början spelade en mycket mer svängig version av hårdrock innan den riktigt fick den där attityden som Iron Maiden, Saxon och Judas Priest hade. Gillar man den här stilen så bör man utöver Black Trip kolla in brittiska Alien, Fist, första singlarna med Tygers of Pan Tang eller första skivan On Through the Night med Def Leppard.

Men för att bli lite seriös för en stund. Black Trip har på Shadowline släppt en ännu bättre skiva än sin debutskiva. Det har man gjort genom att slipa på låtarna, blivit lite bättre på sina instrument, få ihop sitt koncept samt att de förhoppningsvis lyssnat lite mer på boogie och Thin Lizzy. Och resultatet är fantastiskt, för det här är en underbar platta! Åh vilken energi!

FAN ALLTSÅ!

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Fanken, denna har jag missat! Och jag som gillade föregångaren skarpt. Denna måste skaffas.

  2. Gissar det blir Top 10 på årsbästalistan på denna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.