Bortglömda diamanter: Metal Church

En av de allra första låtarna som jag laddade ner via något fildelningsprogram vad Badlands med Metal Church. Det var en riktigt risig kopia på inte ens 128kbps och tog minst en halvtimme att få ner. Men låten var ändå helt fantastisk och jag var tvungen att ha skivan. Första försöket var Ginzakatalogen men där fanns den inte. Andra försöket var Skivhugget men där fanns den inte heller (och en import skulle vara alldeles för dyr). Tredje försöket var Bengans men där fanns den inte heller. Jag gav upp. Jag fortsatte att spela den där risiga kopian av Badlands samtidigt som jag hade utökat med Rest In Pieces (April 15, 1912).

Men så vid en slentrianmässig skivbutiksrunda på stan snubblade jag över samtliga Mike Howe-frontade skivor på CD för en knapp hundring (och några år senare hittade jag flera av bandets skivor på vinyl för en tjuga styck i Köpenhamn). Givna köp!

Bay Area Metal

Metal Church bildades 1980 (35 år sedan) i San Francisco av Kurt Vanderhoof. I bandets begynnelse repade Lars Ulrich tillsammans med bandet men blev aldrig en fullvärdig medlem. 1982 flyttade Kurt till Aberdeen, Washington (staden gjordes världskänd som födelseort för en annan, mer känd, Kurt) där man fann bandets sångare David Wayne. Det var också här bandet fick sin klassiska sättning; David Wayne (sång), Kurt Vanderhoof (gitarr), Craig Wells (gitarr), Duke Erikcson (bas) och Kirk Arrington (trummor).

1984 släppte man då äntligen sitt första album Metal Church som på omslaget avbildar en förruttnad Gibson Firebird. Innan man kontrakterades av Elektra Records lyckades man sälja 70 000(!) exemplar av debutalbumet (som demo) på egen hand. Skivkontraktet hade bandet Metallica att tacka för mycket då både James och Lars ivrigt tjatade på sitt skivbolag. Att man lyckades sälja den enorma mängden demoskivor kan egentligen endast betyda att man hade något stort på gång. Och det hade man, men av någon anledning lyckades man inte nå den riktigt stora massan. Beyond the Black är skivans absoluta höjdpunkt men även ”balladen” Gods of Wrath visar på styrka.

Uppföljaren The Dark (1986) släpptes endast nio dagar efter att Cliff Burton omkommit i Sverige, och tillägnades till honom. Men skivan blev ändå en framgång och framför allt videon till Watch the Children Pray spelades flitigt på MTV. Men benhårda Ton of Bricks och titelspåret är fantastiska speed metal-låtar. En otroligt bra skiva!

Lyckan var kort och efter att The Dark släppts började sammanhållningen i bandet att skaka i fogarna. Man turnerade med band som Metallica, Anthrax och King Diamond innan Kurt Vanderhoof valde att inte längre spela live med bandet. Istället valde han att enbart vara låtskrivare och sitta bakom kulisserna. Samtidigt som den omtyckte sångaren David Wayne lämnade till förmån för Mike Howe.

Fake Healer

1989 släppte Metal Church det första albumet med Mike Howe och är en stor anledning till varför Blessing In Disguise är mitt favoritalbum med bandet. Han har en fantastisk bra röst och det låter verkligen som att han har kontroll över allt han gör. Han kan låta snäll, arg och kärlekskrank på en och samma gång. Ersättaren för Vanderhoof hette John Marshall och bistod med en låt på skivan. Annars turnerade man merparten av 89-90 och då tillsammans med andra stora band som W.A.S.P., Saxon och ytterligare ett framträdande tillsammans med Metallica. Men Blessing In Disguise blev ändå Metal Churchs allra sista skiva på Elektra, och det var på storbolage Epic som man släppte The Human Factor.

The Human Factor (1991) var helt klart ett kommersiellt drag rent musikaliskt av Metal Church. Man hör hur produktionen, attacken och sången ändrades i förmån för något mer kommersiellt gångbart. Ändock behöll man sin karaktär åtminstone i några år till även om det inte är svårt att höra 90-talsinfluenserna i form av ett mer groove metal-baserat sound. Höjdpunkten på den här skivan heter helt klart Date With Poverty. Lova mig att inte låta det hemska omslaget lura dig. Det här är en utmärkt korsning mellan speed- och groove metal. Riffen är bra, trumspelet intressant och Mike Howe sjunger bättre än tidigare. Och texterna känns verkligen angelägna. Texten till The Final Word kanske mer nu än på länge.

En karriär som slutade för tidigt

Jag vet inte om bandet var något på spåren med titelspåret då de i den sjunger om hur den mänskliga faktorn ersätts med samplingar och datorer som inte kan göra fel. Vad ska hända med ”de riktiga musikerna”? Vad som hände Metal Church vet vi som har koll på bandet. Man fick inget förnyat kontrakt med Epic eftersom man sålde för lite. Men man spelade in ett nytt album som producerades av välkände Savatage-producenten Paul O’Neill. Men det kunde tyvärr inte rädda Metal Churchs karriär efter Hanging In The Balance (1994). Det är inte längre samma furiösa speed/thrash metal som på bandet tre första skivor utan mer melodiös amerikansk power metal/hårdrock. Endast några enstaka utflykter görs till de forna markerna.

Mike Howe fortsätter dock att sjunga alldeles fantastiskt och när han i t ex halvballaden Waiting For A Savior tar i från tårna är det svårt att förstå varför inget annat band (t ex Iced Earth) var intresserat av honom efter att Metal Church la av. Har du inte hört en enda låt med Metal Church så tror jag nog att det är Little Boy du skall lyssna på. En låt som handlar om rädslan efter det att atombomben ”Little Boy” släpptes över Hiroshima 1945. En episk metallåt om oroligheten som kommer efter krig och förödelse.

Men Metal Church led av dåligt management och låga skivförsäljningstal vilket gjorde att bandet beslutade sig för att lägga av 1995. Endast ett år efter Hanging In The Balance släppts.

Återföreningen 1998

Kurt Vanderhoof återförenade bandet knappa tre år senare när fler och fler unga fans började ställa frågor om bandet. Laguppställningen var den klassiska sättningen från bandets två första skivor med David Wayne på sång. Och den här uppsättningen släppte ett livealbum betitlat Live. Efter det spelade man in ett studioalbum som man kallade Masterpeace och skivan nådde publiken 1999. Man hyllade debutskivan genom att ha en Gibson Explorer på omslaget. Det var i mina öron en halvdan comeback och David Waynes patenterade skrik var så gott som ersatta med en något mer melodisk sångstil. Produktionen är inte den bästa och låtarna håller inte riktigt måttet men They Signed In Blood är trevlig (om inte låten så åtminstone titeln).

Efter den här skivan börjar det hända konstigheter. Varken Kurt Vanderhoof eller David Wayne kommer överens och det resulterar i att bandet återigen upplöses. En kort tid senare bilder Wayne ett eget band som han väljer att kalla Wayne. Bandet släpper sin enda skiva; Metal Church. Vanderhoof blir irriterad över valet av skivtitel och skivomslag (en kyrka samt en Gibson Explorer avbildas). Istället fortsätter han själv att skriva nytt Metal Church-material efter att det egna bandet Vanderhoof inte lyckas något vidare.

Första skivan utan David Wayne eller Mike Howe

2004 släpps The Weight of The World. Den första Metal Church-skiva som spelas in utan varken David Wayne eller Mike Howe på sång. Istället har man rekryterat den då relativt okände Ronny Munroe. Mina synpunkter kring det albumet är att det inte låter som ett Metal Church-album. Det är inget fel på själva utförandet mer än att det är tråkigt. Ronny Munroe sjunger bra men han har inga vidare bra låtar att ta tag i. Men det är ändå ett bättre album än Masterpeace. Har man en fäbless för amerikansk heavy/power metal så är det här förmodligen ett album som man kommer att gilla.

2005 dör David Wayne efter komplikationer han ådragit sig i en bilolycka. Vanderhoof bestämmer sig för att spela in hitlåten Watch the Children Play på nytt för att ha den på bandets nästkommande skiva A Light In The Dark (2006). Och den fortsätter i samma oinspirerade led som föregående skiva. Det är ytterst tråkigt att man inte lyckas få till bättre låtar när man har en så duktig sångare som Ronny Munroe. Det är han som driver fram det här amerikanska power metal-gänget.

Ytterligare en nedläggning…

2008 släpper Metal Church sitt nionde album This Present Wasteland och även om det inte är ett speciellt album så är det en förbättring från tidigare lågvattenmärken. Jag vet inte om det beror på att Munroe fått till en något råare röst (han börjar låta som Flemming Rönsdorf från Artillery) samtidigt som låtmaterialet är bättre än på länge. Det enda jag stör mig på är mängden av stereotypiska fläskiga amerikanska heavy metal-riff (t ex merparten av riffen i verserna på Deeds of a Dead Soul). Det är mycket mer intressant i mer melodiösa låtar som Monster.

Efter turnerande för att promota skivan fick man ta en paus då Vanderhoof fick ryggproblem. När han väl var tillbaka återvände man till turnélivet, men blev aldrig långvariga då man i juli 2009 la ner bandet igen. Ryktena säger att man beklagade sig över musikbranschen men fortsatte ändå att verka inom den men i andra band. Vanderhoof och Munroe hade sitt progressiva rockband Presto Ballet.

…och senare en återförening igen

Men så tröttnade man väl på att inte få spela hårdrock och man släppte Generation Nothing (2013) fyra år efter den senaste avtackningen. Om jag ska plocka fram en favorit av skivorna med Munroe är det utan tvekan denna. Här är likheterna med Rönsdorf ännu starkare (lyssna på Scream) och låtarna är mer dynamiska och inte dränkta i amerikanska power metal-riff. Helt klart positivt. Och Noises In The Wall är en modern Metal Church-klassiker. Det negativa då. Inte så mycket faktiskt. Det enda jag tycker är trist är att inte fler låtar fastnar. Men jag gillar att man skalat av produktionen och återigen fått till den klassiska amerikanska speed metal-känslan.

Mike Howe: Återkomsten

Men karriärens bästa Metal Church-skiva räckte nog för Ronny Munroe eftersom han för ganska exakt ett år sedan tackade för sig och lämnade bandet. Då sa Vanderhoof att man skulle fortsätta utan honom men för mig var bandet nedlagt för gott. Det fanns väl ingen anledning att hålla tankarna kvar vid ett mediokert amerikanskt metalband som de senaste tjugo år sedan oftare missat de bra låtarna än träffat dom.

Men så fick jag för några veckor sedan syn på en nyinspelad version av Badlands med Mike Howe på YouTube. Jag var bara tvungen att lyssna på den. Inledningsvis störde jag mig på hur man uppdaterat det instrumentala med lite för mycket punch och moderniteter. Men så tog Mike Howe ton, och jag var golvad. Han är verkligen en av de där sångarna som aldrig blir dålig. Nu hoppas jag ju bara på bra nya låtar också. Fler Noises In The Wall!

Slutligen. Jag förstår verkligen inte hur ett band som Metal Church som släppte fem alldeles fantastiska skivor inom loppet av tio år inte har fått ett större erkännande.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

5 kommentarer

  1. Måste kolla om det är så att jag har The Dark och Blessing In Disguise på vinyl hemma eller om det var någon polare som ägde dem.

  2. Ja Metal Church är fina grejer det. Köpte både deras självbetitlade skiva på import hos Skivhugget (R.I.P). Dyrt men lätt värt det. :)
    Har den, The Dark, Blessing…, Hanging… och en Live-skiva. Human Factor har jag faktiskt missat/glömt bort, får kika närmare på den.

    • Jarno Lauronen

      Absolut! Jag tycker att den har det här sköna 90-talsgunget som sedan blev det som Suicidal Tendencies gjorde.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.