Recension: Horisont – Odyssey

Hej, det är vi som är Horisont och eftersom vi inte är det minsta anständiga så inleder vi vår senaste skiva Odyssey med en tio minuter lång låt. Ha!

Det är verkligen vågat av Horisont att inleda sin fjärde skiva Odyssey med en tio minuter lång episk rymdsång. Den inleder lugnt med lite synthmelodier för att senare över gå i klassisk Horisont-boogie där synthen gladeligen hänger med. Det är kanske inte ett helt nytt territorium som man ger sig in på, men de här progressiva rock-influenserna som synthen tagit med sig klär Horisont väl. Även om det inte är solklara influenser, Horisont är mycker mer hårdrockiga, så tänker jag ändå lite på Starcastle när jag lyssnar på titelspåret. Det måste vara rymdtemat, syntharna och de läckra melodierna. Odyssey är förmodligen årets bästa inledningsspår!

Sedan kommer den första singeln Break the Limit, en kort och snabb rockstänkare som för tankarna till låtar som är skapta för att porträttera hjältar. Tänk på låtar som Eye of the Tiger (Rocky III), Who Wants to Live Forever (Highlander), Flash’s Theme (Flash Gordon),  eller You’re the Best (Karate Kid). Nu är visserligen inte Break the Limit i närheten av lika bra som de två nämnda Queen-låtarna, men de lyckas alla lika bra med att peppa då det är dags att ge järnet!

På min stålhäst flyger jag fram

Efter den här fenomenala uppvisningen i hur man pressar ut det mesta ur den första kvarten av en skiva kommer Blind en av tre sånger på svenska. Den är bäst då den går ner i tempo och intensitet istället för att ösa. Bad News följer och det är en låt i klassisk Horisont-anda och lite i samma anda som Break the Limit om än inte lika direkt (men den har också blivit en video). Light My Way är låten jag allra helst lyssnar på då jag flyger fram på min stålhäst längs Göteborgs gator.

När jag når The Night Stalker så infinner sig verkligen känslan av ett konceptalbum och rockopera fram. Låten är storslagen och refrängen teatralisk samtidigt som synthen spejsar till den och ger den lite mer umph. Just konceptet är förbluffande fräck science fiction och tillsammans med bandets sound och skivans omslag är det svårt att inte tänka på en ensam rymdjägare som rensar galaxen på banditer. Precis som Horisont gjort på fillers. Odyssey saknar både dåliga och oinspirerade låtar något som tidigare man kunde hitta någon per skiva.

Glädjen ligger i detaljerna

Det jag uppskattat mer och mer för varje gång jag lyssnat på skivan är något som Horisont är mästare på sedan länge; alla snygga fills, attraktiva krokar, gitarrdueller och kladdiga melodier. Alla sådana här saker som gör att man blir alldeles till sig när man sitter i sin favoritfåtölj och lyssnar på skivan i sina bästa hörlurar och försöker spela luftgitarr samtidigt som man lufttrummar och sjunger med. Det händer så mycket att man inte hänger med och av den enda anledningen är det lika bra att man bara sitter där och njuter istället.

Det finns ingen dålig låt eller sekund på Odyssey. Varenda låt är en förbättring av allt det man tidigare gjort och förmodligen kommer att göra. Det här är tolv låtar fulla av spelglädje, en spärreld av läckra gitarriff och melodier och ett fantastiskt hopkok av makalösa musikaliska idéer.

Odyssey räddar rocken

Med tanke på mängden rockband som återvinner retrospektiva låtidéer så borde marknaden börja mättas av. Det ena bandet som dyker upp är tråkigare än det andra. Men så kommer Horisont och räddar rocken med Odyssey. Utan tvekan årets bästa platta! Vem kunde tro det om en rymdsaga?

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

10 kommentarer

  1. Syns där, ska bli jäkligt kul!

  2. Inte kommer de spela. Det lär ju visas nån skitcool scifi-rulle istället.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.