Vila i frid Lemmy Kilmister

Lemmy är död. Jag såg nyheten på Facebook precis innan jag skulle gå och lägga mig i natt. Någon hade citerat musiktidningen SPIN och jag trodde inte att det var sant. Jag citerade vidare och frågade om någon annan sett nyheten; minuten senare hade officiella Motörhead-sidan bekräftat Lemmys bortgång.

Lemmys begynnelse Sam Gopal och Hawkwind

Lemmy föddes 1945 i England och hans uppväxt var en för tiden typisk brittisk arbetarfamiljs. Sin rock’n’roll-karriär inledde han genom att lära sig att spela The Beatles första skiva Please Please Me på gitarr. Det första kontrakterade bandet han spelade med var The Rockin’ Vickers som han gick med som tjugoåring. Därefter var han med i det psykedeliska bandet Sam Gopal (vilka Year of the Goat spelade in en låt av) och sedermera Hawkwind med vilka han nådde framgångar med (Silver Rocket vilken han sjunger på är t ex bandets största hit).

[lightbox link=”http://www.afairjudgement.com/wp-content/uploads/2015/12/lemmy-quits.jpg”]
Lemmy quits Harkwind

Lemmy quits Harkwind

[/lightbox]

Det var i Hawkwind som Lemmy för första gången var basist. I hans tidigare band har han spelat gitarr. Men bandet fick till slut nog av Lemmys drogstrapatser och gav honom kicken. Tack säger vi hårdrockare då det var det som ledde till att Lemmy år 1975 bildade ”Bastards”. Namnet ändrades till Motörhead då Lemmys manager sa att han aldrig skulle hamna på Top of the Pops med ett så aggressivt namn. Namnet tog han från den sista låten han skrev till Hawkwind.

Motgångar och ett nästan splittrat Motörhead

Begynnelsen var inte lätt för Motörhead. De första musikerna han introducerades för var oberäkneliga och det tog ett tag innan Phil ”Philthy Animal” Taylor hittades. Men med honom bakom trumsetet spelade man in ”On Parole”. Men skivbolaget trodde inte på musiken och ville inte släppa skivan. Då tänkte man att det kanske är två gitarrister som behövs varpå ”Fast” Eddie Clarke provades och fick jobbet. Men den befintliga gitarristen Larry Wallis lämnade direkt efter att Clarke anslutit.

Man kämpade vidare, men trots större turnéer fortsatte problemen och ”Fast” Eddie ville lämna bandet. Ett tag var uppbrottet så nära att ”Fast” Eddie och ”Philthy Animal” hade ett eget band de ville satsa på. Men så hamnade de hos ett management som trodde på bandet, och man fick släppa några singlar på Bronze Records. Singlarna blev framgångsrika och man spelade på Top of the Pops vilket ledde till att man fick släppa ett album på Bronze Records. I mars 1979 släppte man Overkill.

Overkill och äntligen lite medgång

Overkill blev en stor framgång för bandet och all den uppdämda frustrationen som funnits hos bandmedlemmarna efter den struliga starten släppte. I oktober 1979 släppte man återigen en fullängdare; Bomber. Skivan blev en ännu större framgång men bandet själva tycker att skivan saknade något. Både Lemmy och ”Philty Animal” har i intervjuer uttryck missnöje med den. Men de brittiska hårdrockarna var av motsatt åsikt då den nådde plats 12 på albumlistan. I november 1980 släpptes Ace of Spades och resten är historia.

Ace of Spades är min favoritskiva med Motörhead. Inte för att Ace of Spades var den första låten jag hörde med bandet, utan för att det är den skiva som är mest komplett. Inte en enda dålig låt, utan mer eller mindre bara hits, finns på skivan. Inom hårdrocken talas det alldeles för sällan om duktiga textförfattare, utan allt fokus ligger på gitarristen eller trummisen. Så jag tar tillfället i akt och menar på att Lemmy är en utmärkt textförfattare. Utan tvekan en av de bästa vi haft. Texterna är direkta och både lätta att förstå samt sjunga med i. De tre absolut viktigaste beståndsdelarna för hårdrockslyriken.

Don’t Let ’Em Grind Ya Down

Bandet har trots de initiala motgångarna aldrig lagt ner utan har ända sedan 1975 spelat in hårdrock. I vissa tider för ett mindre antal folk på mindre klubbar men alltid för alla de som ville ta del av deras hårdrock. Och så här i slutet var vi återigen många. Det är det yttersta beviset för att om man gör det man själv tror på så leder det till framgång.

People gonna make ya wonder if you’re right
Keep ya wide awake and worried late at night
Why don’t ya tell’em to beat it
Why don’t ya tell’em to eat it
Just a bunch of clowns
Don’t let’em grind ya down

Lemmy visste att det han gjorde var det enda rätta och att det han gjorde var det enda han ville göra. Därför är det så fantastiskt att han fick göra det ända in i slutet. I december spelade Motörhead i Göteborg och enligt vänner som var där var bandet bättre än på många år. I vanlig ordning förväntade sig kritikerna ett Motörhead från 1980. Men det var så klart omöjligt.

Så nu hoppas jag att alla de andra som inte har den minsta aning om vem Lemmy var får veta det via löpsedlar, hyllningsartiklar och allt vad man nu plockar fram när en ikon lämnar jordelivet. Men det kommer så klart inte att ske. Men Lemmy och Motörhead var något konstant. För vissa en stöttepelare i motgångar, för andra en tröstande famn vid sorg men för alla en fantastisk låtskrivare på varje fest.

Tack för musiken, Lemmy!
Born to lose, Live to Win!
1945-2015

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

3 kommentarer

  1. Får väl säga samma sak som jag gjorde hos Spader Ess, att jag personligen inte har någon relation till varken Lemmy eller bandet Motörhead. Jag äger inte en enda skiva med dem och den enda låt jag gillar (av det jag hört) är Killed by Death. Men med det sagt så är det svårt att inte dras med i den kollektiva sorg som drar över (hård)rockvärlden idag och eftersom det alltid är sorgligt när en människa (i detta fall en ikonisk sådan) går bort så säger jag: Vila i frid Lemmy och rocka hårt i din hårdrockshimmel.

  2. Bra artikel. Tung dag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.