Recension: Night Viper – s/t

Night Viper In The Night!

Det verkar inte som att antalet hårdrocksband som låter sig inspireras av hur banden lät förr verkar minska. Night Viper är det senaste i raden av många. Night Viper är också det bästa av dom alla. Visst finns de tidstypiska vinkningarna till Iron Maiden (speciellt i låten Never Be Enslaved) men de definierar inte bandet.

Låter gammalt men är absolut samtida

I bandets riffglada heavy metal finner man även influenser av punk och långsam rock. Och även om det kanske låter gammalt så är det nog ett av få band som ändå lyckas få sin musik att låta väldigt aktuell och samtida. Det är få band förunnat.

Det som jag gillar allra mest med Night Viper är hur spelglada man är. Hela tiden händer det något och det finns ett syfte bakom det hela. Oavsett om man ökar eller sänker tempot, väljer att slänga in ett solo eller fill så finns det ett syfte bakom det. Trummorna driver orkestern framåt och håller fortet tillsammans med dansande basgångar. Och de båda gitarristerna gör sedan det som vi hårdrockare är vana vid sedan länge erbjuder på örongodis i form av riff och solon. Ett utmärkt exempel är låten Wolverine.

Night Viper, arketypen av dynamik och kick-ass

Variationen i de individuella låtarna går igen på hela albumformatet där man fått till en bra dynamik vilket gör att det inte går att tröttna på låtarna. För varje gång albumet spelas är favoritlåten en annan. Men trion Run for Cover, Warrior Woman och Faces in the Mirror spelas ofta och högt. Framför allt gäller det Faces in the Mirror vilket just nu är min favoritlåt med Night Viper. Solot i den är fantastiskt samtidigt allt annat är av samma klass.

Underbart kul att den bästa heavy metal som globalt finns att tillgå just nu kommer från Göteborg. Förhoppningsvis får fler upp ögonen för denna underbara skiva.

Night Viper In The Night!

Night Viper @ Facebook
Night Viper @ Spotify

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Fantastisk löparmusik! Drog en runda med dem i lurarna å jäklar va gött det var, särskilt till Run for cover när jag nästan studsade fram i ett parti innan solot.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.