Nifelheim släppte i december 2014 en Mini-LP vid namn Satanatas. Den såldes endast på bandets konserter och var så ledes exklusiv. Jag tror att det var hela första upplagan som försvann i ett nafs från TPL Records, eller om det bara var ett misstag att man även sålde några exemplar på sajten.

Jag missade så klart allt eftersom jag inte hade möjlighet att se bandet live under tidigt 2015. Döm då till min förvåning när jag fick se TPL-Micke ha en låda med Satanatas på Atomic Rooster Bunker Feast. Självklart köpte jag ett exemplar. Skivan släpptes sju år efter Envoy of Lucifer och helt klart är att Nifelheim inte är ett produktivt band utan väljer istället att stå på scen istället för i studion.

För egen del är väntan värd det. Bandet har gått tillbaka till rötterna, åt sitt mer rå Bathory-inspirerade sound som man hade på sina tidiga skivor. Produktionen är argare, skitigare och råare vilket jag gillar. Samtliga tre låtar på skivan är en återgång till det mer 80-talsljudande soundet och är riktigt sköna. Dess primitiva black metal ljuder över samtliga låtar, medan solona visar på visst melodisinne (som alltid).

Tre låtar under tolv minuter är perfekt. Det betyder att när man vill ha mera så lyfter man på nålen direkt igen istället för att vänta en kvart innan man nollställts sig. Nifelheim bevisar återigen att de aldrig kan göra något fel.