Jag har mer eller mindre inte lyssnat på något annat än Bombus Repeat Until Death sedan en månad tillbaka. Den har spelats hemma, på jobbet och de få gånger jag åkt spårvagn eller pendeltåg. Min första reaktion var positiv. Jag gillar att bandet bantat bort fläsket och istället satsat på nya smyckesattiraljer i sin ljudbild. Att skivan sedan inte är särskilt lång ökade upprepningsfaktorn; istället för att lyssna på något annat lyssnade jag en gång till.

Att man bantat betyder så klart inte att bandet inte längre är tungt. Det är det. Och det är den här kontrasten mot tidigare skivor som jag tycker är styrkan med Repeat Until Death. Motörhead-tugget finns kvar, likaså lite av Melvins-stöket men framför allt har man adderat lite melodier som man tidigare kanske saknat. Men störst vinst har man gjort genom att slakta låtlängderna.

Bombus: Fiskrensarhårdrock!

Inledande Eyes on the Price är fantastisk (anslaget på basgitarren är enkelt, men också det tuffaste introt på flera år). Basgångarna är så djupa och tunga att varje gång jag haft med mig hörlurar till löpbandet så har löparmagen varit ett faktum. Härligt! Efterföljande duon Rust och Deadweight är minst lika bra och hårda. Kanske med lite mer melodier men det som uppdagas för mig är att man verkar ha satsat mer på sångmelodier och starka refränger. Det är mycket lättare för mig som amatörmässig badrumssångare att hänga med i texterna och det lovar gott inför framtida spelningar. Framför allt har jag tränat hårt på refrängen i Deadweight.

I Call You Over (Hairy Teeth, pt II) är kanske skivans överraskning. Det är en ballad i bästa W.A.S.P.-tradition där tyngden är i fokus samtidigt som det är vackert utan att bli smörigt. Annars är Repeat Until Death en otroligt genomtänkt skiva och välproducerad skiva även om det är en otroligt kompakt ljudbild. Men framför allt attraheras jag eftersom låtarna är minimalistiska, korta och samtidigt otroligt direkta. Refrängerna sätter sig direkt, krokarna man fastnar i är många och sången har utvecklats flerfaldigt till det bättre.

Fläsk, men också lite naken skörhet

Att Bombus bantat sedan The Poet and the Parrot är inte något annat än bra. Detaljerna kommer fram bättre och man visar att man kunde något annat än att bara gorma. När jag för någon vecka gick tillbaka och lyssnade på bandets tidigare skivor så inser jag att jag föredrar ”det nya Bombus” mycket mer. Där finns variation, fläsk men också lite naken skörhet. Fortsätt så!