Det är väldigt intressant att Hexvessel kategoriserats in bland hårdrock och metal då bandets musik inte har något med det att göra. Istället är det personerna bakom som kommer från scenen. Ett bevis på att personkulten är viktigare än vad man kanske vill tro? Eller beror det på att ekologi, new age och medaljongrock även lockar hårdbarkade rockers?

Själv vet jag inte varför jag lockas av Hexvessel och bandets musik. Trots det har jag varit intresserad av bandet sedan första skivan. Det är något med bandets mörkermelodier som lockar mig. Jag målar upp bilder om mörka och hemsökta skogar där okända väsen dansar och kastar besvärjelser på ont anande skogsvandrarhipsters. Det måste vara det som lockar mig. Eller så är det döden som är skivans gemensamma nämnare; tio av elva låtar behandlar döden.

Hexvessel: Medaljongrockare och döden

För jag tror inte att det är någon låt som jag tycker lyckas stå för sig själv. Istället är det helheten som är styrkan. Vilket kanske är det man som band också önskar när man skriver lite mer krävande låtar. Bandet psykedeliska folk/skogsmusik är trevlig. Det finns inte mycket som lockar till tanke, känslor eller någon annan djupare reaktion. Utan musiken är helt enkelt trevlig och fungerar alldeles utmärkt när man känner sig trött och vill ha hjälp med att slappna av. Då blir det trevligt tack vare Hexvessel.

Förmodligen är också det syftet då jag får känslan av att tiden stått stilla när jag lyssnat igenom When We Are Dead. Men jag hade önskat lite större variation mellan låtarna. Gärna en tyngre låt. Något som väckt mig ur dvalan. Eller hade jag behövt käka svamp för att hitta guldkornen? Oavsett så innehåller When We Are Dead from och vacker musik, men det räcker inte. Det blir för likartat och låtarna för trevliga utan att slå sig ut ur dimman.