Jag har inte hunnit med så många konserter i stan sedan min flytt till Stockholm för snart två månader sedan. Å andra sidan har inte mycket intresserat mig och de gånger det gjort det har jag inte varit i Stockholm. När då Black Breath var i stan blev jag fundersam på om jag skulle gå eller inte. Jag har sett bandets samtliga gig på Truckstop Alaska i Göteborg och senast var fyra år sedan då Nasum sa adjö tillsammans med Skitsystem.

Black Breath har ryktet om sig att vara ett otroligt bra liveband som levererar varje gång. Men jag var mest brydd över om jag själv levererade på en söndag. Min korta semesterperiod var över och jag skulle jobba på måndag. Men när jag fick en plats på gästlistan beslutade jag mig ändå för att gå. Men att se de tre andra mer rena HC-banden var jag inte intresserad av så jag kom i lagom för att Axis of Dispair soundcheckade.

Axis of Dispair – Örebros nya grindcorehältar?

Hemmahörande i Örebro består bandet till viss stor del av medlemmar från Coldworker men också Nasum. Personligen är jag sällan road av grindcore (jag lämnade t ex tidigare nämnda Nasum-giget efter det att Black Breath spelat) eller hardcore. För mig fungerar det bäst när man gör som Black Breath och sammanväver det med dödsmetall. Eller varför inte då det går så långsamt att det nästan blir sludge av det hela. Och det var i dessa stunder jag njöt mest av Axis of Dispair. Men jag tror nog få håller med mig i det om man utgår från publikresponsen. Och trots att publiken var loj och bandet inte speciellt engagerat får en väl anse det vara ett okej premiärgig.

Själva spelstället En Arena tar nog in omkring 500 personer men det är en otroligt tråkig betonglokal som mest påminner mig om en konferensaula. Och då jag varit bortskämd med den fantastiska känsla och inlevelse som Truckstop Alaska skänker både band och publik är jag inte helt nöjd med arenan. Även ljudet är ganska otydligt och mest en kompakt massa. Men det löser sig nog när ljudtekniker fått ordning på lokalen och utrustningen.

Black Breath – När kommer det stora genombrott?

När då Black Breath börjar får jag den vanliga känslan om att det är en stor kvalitetsskillnad mellan nuvarande och föregående band. Samtidigt som ljudet från den klassiska Boss HM-2 sprider sig ut i lokalen känner jag att fan vad skönt det är med metal! Det verkar som att de flesta tycker likadant då det headbangas mer än tidigare samtidigt som det hyttas med nävar och letas efter apelsiner. Efter att man spelat ett par nya låtar (Pleasure, Pain, Disease och Slaves Beyond Death) och Sentenced to Life så uppstår det helt plötsligt en mindre moshpit precis framför mig. Grymt tyckte jag då men det gjorde nog inte tjejen som blev armbågad i magen av gropens enda kvinnliga deltagare.

Black Breath fortsatte att spela, headbanga i takt och att uppmuntra beteendet. Ju längre konserten varade desto mindre fokuserad blev jag eftersom jag blev något irriterad på det undermåliga ljudet. Hade man varit packad hade man inte brytt sig utan öst på och njutit av den tunga ljudväggen som erbjöds. Ibland vill man ju dock höra gitarrsolon som det i t ex Arc of Violence. Men egentligen är man ju där för att höra hårda och brutala hits som Black Sin eller Eat the Witch.

Allt som allt en bra kväll och Black Breath är fortfarande ett grymt liveband (missa dom inte om de spelar i närheten) men jag är mest av allt rädd över att huvudstaden verkar sakna riktigt bra konsertlokaler för mellanstora band.

Black Breath @ Facebook