”Ett album med nio låtar av varierande hastighet och attack; allt som allt en stark känsla av gubbgnäll” står det i pressmeddelandet. Som tur är har man innan dess nämnt att 100 Years består av medlemmar från svenska musikinstitutioner som Merciless och Dia Psalma. Hos Dia Psalma med deras svårmodiga lyrik samt gråa och sorgsna musik finner jag en svenskspråkig motsvarighet till 100 Years. Musikaliskt är likheterna störst på bandets avskedsskiva Re Voltere (2009). Annars vill vill jag, likt pressmeddelandet, nämna Killing Joke.

100 Years av blek framtidstro

Det ska kanske tydliggöras att det här inte är post-punk eller att det faktiskt låter som Killing Joke. Istället anammar man samma bleka framtidstro som löper som en röd tråd genom deras diskografi. Det adderat med tyngd och radioovänlighet gör 100 Years musik perfekt för den annalkande hösten. Jag gillar att musiken sakta (men säkert) traskar framåt och endast i undantagsfall ökar takten. Samtidigt är det som vanligt med dyster musik att låtarna växer tack vare kontrasterna och dynamiken mellan det långsamma, det något snabbare och den ilskna sången.

I 100 Years sköts sången av Roger ”Rogga” Petersson känd från Merciless. Här är det inte något growl att tala om utan mer en trött människas sista ilskna vrål. Det finns vissa likheter med Peter Dolvings snackiga sång, men här är det mer metal än hardcore i rösten. Favoritlåten är långsamma sexminutaren The Flood som på ett snyggt sätt bygger upp ett crescendo och avslutar i ett snyggt oljud. Men även avslutande Concrete Eden är bra och långsam, metallisk och tung.

Vill man ha något lättsammare kanske Breath of Summer eller All Grey är något att lyssna på? De här två låtarna kan jag tänka mig vara något som fans av modern metal skulle kunna gilla.

100 Years @ Facebook