Recension: Church of Misery – And then there were none

7
564
visningar
Church of Misery - And then there were none
Church of Misery - And then there were none

I tonåren var min ett år yngre lillebror väldigt fascinerad av skräckfilm och seriemördare. Tillsammans skrev vi ut mängder med artiklar om Dahmer, Ramirez, Manson och Gein från nätet. Sedan dess har jag själv läst Wikipedia-artiklarna om de mest kända seriemördarna. Men känt mig tvungen att se det som fiktion för att distansera mig från galenskapen. Fascination för hur en seriemördare blir till har varit livslång för Tatsu och Church of Misery. Ända sedan starten har bandets texter behandlat diverse serie- och massmördare. Från början, kändisarna, och ju närmre nutid så har mindre kända aktörer fått sin egen doomlåt.

”And then there were none”

Men att det skulle bli ett nytt album såg lite oroligt ut för fansen när samtliga bandmedlemmar lämnade Tatsu ensam för två år sedan. Så Tatsu kontaktade lite folk och den slutliga uppställningen blev lite av en fullträff med Scott Carlson (sång), Dave Szulkin (gitarr) och Eric Little (trummor). Rent musikaliskt har det egentligen inte blivit någon enorm förändring för bandet. Mindre psykedelisk fuzz och lite mer blues. Eller som Carlson sa i en intervju ”a bit more Sabbathy”. Den stora förändringen och förbättringen för mig är Scott Carlson som sångare. Vilken perfekt pipa han har för ett gyttjigt Sabbathianskt rockband alltså! Lite släpande, mullrande röst med ett äckligt uttal på lyriken.

En feg skiva

Som så ofta inom doom/sludge metal så är riffen i fokus på And then there were none (pik till hur Tatsu blev ensam kvar i bandet). Szulkin från Blood Farmers är otroligt duktig på att leverera riffen snyggt. Tatsu har skrivit all musik själv för att bandet skulle vara så effektivt som möjligt då de sågs inför inspelningarna. Att då inte ta ut svängarna för mycket var kanske ett smart drag. På så vis är det en ganska ”feg” skiva men man är smarta som förlitar sig på tradition och varandra. Det är inte något negativt eller ett problem utan en styrka.

Här har man fått till sex riktigt bra låtar som kränger och svänger hur skönt som helst med en sångare som levererar lyriken förträffligt. Det finns underbara sektioner i varje låt som jag mer eller mindre återupptäcker varje gång jag hör låten på nytt. And then there were none är den skiva som jag lyssnat mest på under hela året. Jag vet faktiskt inte när jag senast lyssnat lika mycket på en skiva som på denna.

Church of Misery, verkligen?

Varenda låt är pur magi! Och vilket sväng! Är det fel att verkligen trivas och njuta såhär mycket när man lyssnar till en låt om en man som haft ihjäl över 200 människor (Doctor Death)?

7 KOMMENTARER

  1. Fortfarande en av de absolut bästa plattorna som släppts i år! Tid för Tatsu Mikami att få ihop ett turnerande band. Dave Szulkin spelar även på 5 spår på nya Fistula-plattan.

    • Ja. Det är så otroligt bra att jag egentligen inte visste vad jag skulle skriva. Det är en ganska återhållsam skiva egentligen, lite feg sin jag skriver. ”The Devil is in the details” så att säga.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar här
Skriv ditt namn här

Visa min senaste bloggpost